har alltid sett oss som ansgar och evelyne

 
Jag märker att det är jobbigt för dig.
Du ska veta att du kan lita på mig i alla fall.
 
 
 
Vad ska det ens betyda?
 
 
 



aprilhimlen oskyldigt röd

April inleds med: en sönderslagen kaffepress, en rupterad skulderbladsmuskel, tvångsinläggning av kanske min största förebild, mamma som gråter, terrorism, ett tomt postfack, ett missat seminarium, en offentlig ångestattack.



du väljer själv hur långt du vill gå

Mina ögon är ständigt röda, jag har mascara längs med kinderna. Tappar en glasburk i golvet, har inte ork att bära ens mig själv. Jag håller andan och väntar på ett svar, jag väntar ständigt på svar men de kommer alltid för sent. Det är nästan sorgligt att se mig själv bli hårdare, kallare men det finns ingen annan väg. Verkligheten är inte vacker och jag måste sluta vara så naiv.
 
Men snälla mars, låt mig i alla fall få behålla honom? Jag lovar att jag ska slåss. Jag vet ju vad jag vill, visst måste jag kunna ta mig dit? För honom måste jag mjukna och jag har insett att det inte är en paradox. Jag tror att allting handlar om att vara rak, om att vara sårbar. 
 
 
 
Har ni älskat någon med ett missbruk? Det har jag och det har gjort sönder mig, gör sönder mig, men ingenting har nog lärt mig så mycket om mig själv eller om verkligheten eller om kärlek eller om makt. Jag har gråtit och jag har skurit mig i besvikelse och i frustration. Jag har sett min kärlek övergå till fullkomlig likgiltighet. Jag har låtit mig bli sårad och kvävt mina egna behov. Jag har mött min spegelbild, insett min egen ofullkomlighet och insett att jag bara har mig själv. Jag skäms för min ignorans och nonchalans, för hur jag har blundat. Men jag har också insett att det inte spelar någon roll vad jag gör om den andre inte är mottaglig. Att det enda jag kan göra är att erbjuda min hjälp och att aldrig acceptera eller tolerera det sjuka. Sätt hårt mot hårt.
 
Jag är glad att jag aldrig hann säga det som jag tänkt säga till dig, för då hade det blivit verkligare och då hade allt det här gjort ännu mer ont. För kanske kan jag intala mig att det aldrig var sant. Det räcker med att älska en person med ett missbruk. Det är klart att jag önskar att allting löser sig, att jag kan få berätta det för dig en dag när våra ögon är klarare. Men jag har blivit hård och kall och jag tror inte på lyckliga slut.
 
Och någonting slog ner i mig för bara några dagar sedan; jag är skyldig H att inte utsätta honom för samma sak, att älska någon med ett missbruk. Om jag vill att han ska älska mig så måste jag göra allt för att bli fri från det sjuka i mig själv. För även om allt är nattsvart så vet jag att vi har potential.
 



som jag önskar jag var värd dig

 
Till ett anonymt "Okej" ser jag mitt liv rämna. Mjukt, men ack så kraftfullt, slits mitt Jag isär; som glaciäris som förenas med världshaven. Jag sväljer hårt och knyter näven i fickan, jag valde det här själv och jag förtjänar en käftsmäll av verkligheten. Märker hur min yta blir hårdare och ögonen kallare än de varit; men jag ångrar ingenting, ångrar bara att jag låtit allting gå såhär långt. 
 
Jag har sagt att jag ska vara rak så jag ska erkänna för er att det smakar lite bittert. Den där ständiga övertron på mig själv, den ständiga naiviteten, tron på att alla fungerar och tänker som jag gör. Min stolhet är rispad. Jag undrar stilla om Han skulle låta mig gå lika likgiltigt. Är det bara jag som är patetisk som skulle riva, böna, skrika, slå och be? Kanske är det bara ett tecken på min osäkerhet att jag inte skulle svälja att såras. Kanske är det den enda ryggrad jag har.
 



min feber gör det svårt

 
Det är jävligt tungt nu. Jag tvivlar på hela min existens, på allt som betyder något för mig. Ser upp mot natthimlen och ber att få slippa se den igen. Jag orkar inte, jag vill inte, låt mig slippa, okej? Han fattar inte och han bryr sig inte, lämna mig istället, va? Sa han aldrig skulle såra mig men hans passivitet gör mig så illa. Jag bara vaknar och längtar tills jag får sova igen, det finns ingenting som jag ser fram emot, ingenting som gör mig lycklig. Lördagkväll och jag gör inget annat än att vänta, femton milligram klockan tjugo. Lever på rutin, lever för rutinen. 
 
Jag trodde verkligen att allting skulle kunna bli bra nu, men jag vet inte längre. Jag har inget jävla hopp kvar. Ingen jävla ork.
 



i februari sattes elchockerna in

 
Jag äter mina landstingspiller och gör mitt bästa för att inte gå under av atmosfärstrycket. Fortsätter vägra svara när psyktanten ringer, det spelar ändå ingen roll; grabben bryr sig inte om hur jag mår, det enda han vill är att slippa se spåren av de gånger då ångesten blivit för stor. Borde vara glad som har något som liknar en pojkvän, borde vara nöjd över att jag klarar av skolan, borde vara tacksam för att jag faktiskt erbjuds hjälp. Men jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. De försöker förstå men ingen vill förstå hur mina mekanismer verkar, hur jag instinktivt skyddar mig själv, hur jag behöver så mycket mer. Det här är en så kritisk punkt - varför inser ingen det? 
 
Jag säger att han får mig att vilja leva. Jag berättar om min ständiga oro över att han ska lämna mig. Jag kvider att jag inte orkar känna mig som en belastning. Jag behöver dig. Han säger att allt är lugnt, att han tycker om att vara med mig. Han ber mig tro på honom, han säger att det inte kommer ändras. Men varför hör han då aldrig av sig, varför vill han aldrig träffa mig, varför pratar han inte med mig, varförvarförvarför. Du har fått mig att vilja leva men du dödar mig, förstår du inte det?
 



här kommer bot, här kommer bättring

 
 
 
 
det enda som är lite sexigt med tablettförpackningen
är att båda våra namn står på den
 
 
 
 
 



det finns hopp om en förändring

https://www.flickr.com/photos/dashariabchenko/8757174050/
 
Jag vill bara berätta för er att det (äntligen till slut till sist) kanske kommer att bli bättre. Allt är fruktansvärt jobbigt, jag är livrädd och ångesten gör mig till en hemsk person men jag känner och tror och hoppas ändå att det inte kan bli annat än bättre nu och det får ta den tid det tar. 
 
Allt som vi är är så jävla galet. (Jag vågar prata om ett vi nu). Allt har känts rätt från första raden han skrev till mig, från första gången jag såg honom sedan jag visste hans namn; men i sex månader har det mesta egentligen gått åt helvete, jag har levt i en ångestdimma och han måste ha känt en oerhörd frustration. Ändå står vi här. Det är omöjligt för mig att förstå vad han ser hos mig (men jag börjar våga lita på honom) och det är omöjligt för mig att beskriva vad han betyder för mig.
 



jag ska aldrig ignorera dig igen

 
Allt är så annorlunda sen jag skrev här sist men även om klockan har bytt år så hänger samma gamla sorger kvar. Men äntligen vågar jag nästan hoppas på att det kan bli bättre, även om jag inte riktigt vet hur jag ska orka. Jag måste i alla fall försöka om det ska finnas en chans att han håller om mig under fyverkerierna igen. 
 



vi är på flykt igen både jag och du

Jag är vilse, fullkomligt förlorad. Hela min värld är omskakad och hela jag har fallit sönder. Jag vet ingenting - varje tanke, andetag, känsla, hjärtslag är en ny upplevelse. Varje sekund kan förändra allt. Det kommer ta tid innan jag lyckas orientera mig igen och det enda jag egentligen kan göra är att andas in och andas ut. Jag ska börja med att överleva året och sen får vi se helt enkelt...



december, har du några hjältar kvar

Det är mindre än en månad kvar av året och hela jag är i upplösningstillstånd. Jag går verkligen på sparlåga och det här med att ta en dag i taget har aldrig varit mer sant. Jag känner så fruktansvärt mycket, långt mer än jag kan hantera; det är ett A4-blad fyllt av negativa ord men en del av bokstäverna formar ord som gör allting uthärdligt. Det är inte ens tre veckor kvar av året och fortfarande kan exakt vad som helst hända. Jag är livrädd men det finns också någon form av nyfikenhet, oavsett hur tvåtusensexton slutar så kommer tvåtusensjutton bli någonting fullständigt annorlunda mot allt jag någonsin upplevt.
 
Han slår min verkligheten i bitar. Även om han redan skakat om mitt liv i fem jäkla månader så är det här av en fullkomligt ny magnitud. Det påminner mig om mars - på samma sätt föll hela mina världsbild samman och på samma sätt föll jag ihop på badrumsgolvet i tårar och till vassa egg. Men givetvis är konsekvenserna av den där förbannade jävla videon och av hans sms i princip varandras motpoler. Jag tror inte att hans ord hade kunnat komma vid ett bättre tillfälle, med bara en vecka kvar till begravningen. Har aldrig behövt något som bedövar så mycket nu.
 
 
 
Jag som nyss föll till en obegriplig jord
Du blev min räddning så obegripligt stort

Att jag som alltid varit stum behövde ord
Jag som tvekat, jag som aldrig vågat tro
Att jag har nånting så obegripligt stort

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

 



november, vi avslutar sagan snart

I november hade jag kravallstaket mot revbenen, jag höll hennes hand och en ljusblåa blick tycktes fånga min. Fick höra sången med titeln som säger allt om mitt liv. Grät och sjöng och skrek. Missade en vit ros, fick en röd ros, höll honom så hårt. Kunde inte andas, satt på gatan utanför, grät, såg människor passera. Hjärtat slog fyrahundra slag, stod vid ett dansgolv, sträckte mig efter händer. Och han höll om mig och han kände igen oss och han pratade till oss och sen var han borta. Begriper ingenting, kommer aldrig någonsin förstå - men det enda jag vet är att kärleken är oändlig och det enda jag vet är att jag inte vill leva om en månad.
 
 
 
 



oktober, och jag håller din hand för hårt

 
Det är klart att jag förstod att det inte skulle vara för evigt och när de sista löven föll från träden föll även jag. Det finns egentligen inte så mycket att säga, jag har inget makt över hjärnvågorna och jag kan bara stå ut tills jag pressas mot nästa vägskäl. Ändå vibrerar höstluften av löften om att det kan bli bra eller i alla fall bättre. Jag har, något förläget, insett att jag är kär som fan och det är magiskt och det är ett helvete. Försöker hitta någon form av balans men kommer en någonsin hitta det?
 
 



lägg ditt liv i min hand

Jag kan skriva om kravaller, om rosor och om hud. Berätta om elden, om socker och om tårar. Om lycka, om kärlek och om förlåtelse. Impulser, löften och insikt.
 
Siffror på handryggen.
Ben som inte längre bär.
Hjärtat som slår för fort.
Psyket som flippar ur.
 
Men jag kan inte skriva. Har fått skatter som är för stora för att beskrivas. Snälla, lev för dem.
 
 
Men det stannade inte där.
Mina läppar smakar fortfarande Speed.
Jag har spårat ur, det är ett sjukligt tillstånd.
Det är vackrare än alla nattens färger men det är sjukt och jag kommer krascha. Jagvetjagvetjagvet. Men jag bryr mig inte för jag är hög på livet och på mig själv och jag brinner som jag aldrig har brunnit och ingenting spelar någon roll. Jag lever och jag är på riktigt och jag går igång på alltalltallt. Kan inte fokusera kan inte sitta still men mitt huvud är så jävla vackert och vad spelar det då för roll om allt går åt helvete? Vad gör det om jag flippar ur helt, vad gör det om alla minnen bleknar, jag är så jävla lycklig.
 



utkast --- september tjugohundrafemton



Det har gått veckor och jag har varit dissociativ. Förträngt precis hur han såg ut, vad han sa och speciellt hur jag kände mig. Så går han på andra sidan rummet, ser honom i spegeln och fucking vet att det är han direkt.  Och han är vackrare än jag kunde ha trott och hans ögon bara krossar mig igen. Och vi ska inte ens prata om hjärtklappningen. Vill så jävla gärna att han ska le mot mig, prata med mig, göra vadsomhelst.




Men slår ned blicken, bitch-face on. Jag gör det på impuls - ingen chans i världen att jag skulle se på honom så som jag vill att han ska se på mig. Och han ser mig inte, säger ingenting och det är fucking mitt fel. Han står nära och jag undrar om han känner det jag känner - hur luften är som fucking cement. Bara känner hur någon måste bryta isen men jag bryter aldrig isen och jag vet inte vad han tänker, såg mig säkert aldrig så som jag såg honom.

 


Ofta undrar jag varför jag är såhär. Är det en del av min sjukdom, av hjärnspökena, av ångesten? Har jag lärt mig att det är mitt enda försvar, mot besvikelsen när alla lämnar? Eller är det bara såhär jag är - så som jag blev när jag föddes under stjärnorna, ett resultat av planeterna och av stjärndammet? Fast det spelar ingen jävla roll - det är bäst såhär. 
 
 
 
Det gör ondare än det borde, det fucking kväver mig. Avskyr hur jag bara föll så hårt - jag skulle ha kallat det kärlekvidförstaögonkastet om det inte vore för att kärlek är en illusion - och hur jag var så naiv att jag såg ens en mikroskopisk chans. Men ge mig några dagar så är han inte verklighet längre. Ge mig några dagar så vet jag att jag inte vill ha en man. Ge mig några dagar så vet jag att den enda människa jag behöver är mig själv. 
 





Follow






21. norra norrland.