Åhh, jag har gått och blivit så patriotisk. Jag vet att det anses fult - men fan, med Norra Norrland i ryggen kan jag inte bry mig mindre. Intellektuellt är jag radikalt vänster och feminist men jag känner sällan samhörighet med rörelserna. Folk har ingen som helst aning om vad Norra Norrland är, det finns ingen som helst förståelse för vad Vi är och vad Vi går igenom.

 

Jag tror att alla som växt upp här kan vittna om hur det formar en, om att det blir en del av en och om ambvivalensen. Jag har växt upp med en dröm om att fly härifrån och jag har sett människor uppfylla den drömmen. Jag har sett mitt Norrland förfalla och jag har sett hur Vi har vägrat falla. Jag beundrar alla de som står ut, håller käften, kämpar på. Ni kommer aldrig någonsin förstå, ni kommer fortsätta förminska oss och fortsätta förminska det förtryck vi utsätts för. Jag tycker mest synd om er.

 

Och det är klart min dröm är kvar, om att fly härifrån och uppleva andra delar av världen och att vara en del av världen, men med åren har jag insett att jag hör hemma här. Jag kommer komma tillbaka hit för att leva och för att dö. Ibland är jag rädd att Vi kommer krossas - Vi är de som står först i tur att dekapiteras av borgarna och trots att Vi är de riktiga Sossestäderna så är Vi i minoritet - men Vi kommer alltid att minnas, överleva och stå ut. Rakryggade. Okränkta. Solidariska.