med ett omtänksamt tvång

Varför pratar ni om katatoni när jag inte ens har fått en chans?  Varför låser ni in mig när jag inte ens har gjort mig själv illa? Varför planerar ni ECT när jag inte ens har knaprat mig igenom en fjärdedel av FASS? Varför håller ni mig kvar när jag säger att det får mig att må sämre? Varför låter ni mig gå med samma tabletter som jag tuggat i månader när ni tänkt ge mig TCA-dropp, höjt bensodosen utan effekt? Varför säger ni att ni vill hjälpa mig när ni bara gör sönder mig mer?



i ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Han håller andan för länge men sen rör sig bröstkorgen skälvande uppåt igen. "Är du vaken pappa?" säger mamma med sprucken röst då han öppnar ögonen igen efter närmare tolv timmar. Mormor ställer ned sin kopp med yoghurt och sätter sig på stolen bredvid sängen. Jag reser mig också och vi står alla fyra kring honom. Hans stora, starka hand vilar tungt och avslappnat i min. Hans haka rör på sig som om han försöker säga något.
 
Han lämnar oss, lämnar henne.
 
 
 
 
 



hör du ljudet av juli där utanför?

 
Det kanske är längre sen än vanligt vi hörs; men jag fortsätter att andas luften från havet och tiden fortsätter att gå. Det finns saker som progredierar, långsamt men ibland snabbt, och annat som raseras faller smulas sönder. Men det mesta tror jag står stilla - eller så är det bara en känsla, det kanske är en illusion, allt kanske alltid är i rörelse. Egentligen vet jag inte vad jag vill berätta för er; mest kanske jag bara vill behålla någon form av kontakt, trots att jag inte vet vem ni är och trots att våra nervsystem aldrig kommer påverka varandra.
 
Jag tror att jag har gått upp i och fallit ner från två så kallade uppåtperioder. Jag tror de når mig oftare än jag själv insett. Och kanske har de blivit värre (bättre?) sen jag fick mina tabletter, de tycks i alla fall drabba mig hårdare, fånga hela mig och påverka min omgivning. Jag trodde för ett ögonblick att pillrena skulle hjälpa mig att inte rasa ner i ny depression, men nu ligger jag där igen och har tappat varenda gnista energi kraft.
 
Men han och jag är fortfarande en grej, det är över ett år sedan vi träffades, och jag kan verkligen inte fatta det. Ganska ofta är jag fortfarande livrädd och övertygad om att han snart kommer lämna mig (inte palla med mitt jävla sönderfuckade huvud) och ibland säger han saker som gör mig illa - men äntligen vet jag vad han vill, att han tror på oss och det gör att jag verkligen vågar försöka. Det går sakta och jag vill så mycket mer, men jag hoppas att han känner att det går åt rätt håll. För varenda gång som jag ligger med örat mot hans hjärta så dör jag lite mer, som ett jävla slag i revbenen inser jag att jag bara faller djupare för honom varenda gång han stryker mig över kinden och ibland när han håller min hand är jag säker på att vår puls slår likadant, att våra blodomlopp har smält samman till ett. Jag lever för honom, jag gör verkligen det.
 



du vet hur jag känner, ja, jag känner ju som dig

Hela marken tycks rämna, hans lägenhet störta ner i ett svart mörkt hål. Benen viker sig och jag tappar hjärtat i golvet, det spricker som glas och jag känner inte tårarna som rinner från ögonen. Bedövad. Hör ingenting, ser ingenting, känner bara smärtan som flytande kväve i lungorna. 
 
Du är allt för mig.
Snälla, jag gör allt för dig.
Orkar du så orkar jag.
 
För din skull ska jag bli hel. För du har gjort allt för mig.
 
 
 



det går aldrig över

 
Skadar mig själv. Tar 100 mg. Signerar pappret. Höjer musiken. Vet att tabletterna inte dödar men vet att jag kommer dö på något annat sätt. För jag klarar inte det här längre. Ska jag skära upp handlederna eller leta mig ut på en bilväg? Det är ikväll allt tar slut. Vet inte varför jag säger att han får komma. Men han kommer till mig mitt i natten. Minns knappt någonting. Tror jag att faller ihop i hans famn och somnar nästan direkt. 
 



värmen erövrar stan

 
Glömmer lätt, förtränger gärna, ignorerar nonchalerar dissociaserar. Alla gånger som jag varit elektricitet, glittrat som norrsken, haft socker i mina vener. Har kvävts så länge nu, äntligen kan jag andas, fylla lungorna med syre, syre som får lågorna att flamma upp igen, ger mig kraft ger mig eld ger mig liv. Det är svindlande att känna blodet fylla allt en trott varit dött, känna varenda nervfiber vibrera, att vara snabbare än speed. Låt det aldrig lämna mig, ta inte ifrån mig min äkta potential.



har alltid sett oss som ansgar och evelyne

 
Jag märker att det är jobbigt för dig.
Du ska veta att du kan lita på mig i alla fall.
 
 
 
Vad ska det ens betyda?
 
 
 



aprilhimlen oskyldigt röd

April inleds med: en sönderslagen kaffepress, en rupterad skulderbladsmuskel, tvångsinläggning av kanske min största förebild, mamma som gråter, terrorism, ett tomt postfack, ett missat seminarium, en offentlig ångestattack.



du väljer själv hur långt du vill gå

Mina ögon är ständigt röda, jag har mascara längs med kinderna. Tappar en glasburk i golvet, har inte ork att bära ens mig själv. Jag håller andan och väntar på ett svar, jag väntar ständigt på svar men de kommer alltid för sent. Det är nästan sorgligt att se mig själv bli hårdare, kallare men det finns ingen annan väg. Verkligheten är inte vacker och jag måste sluta vara så naiv.
 
Men snälla mars, låt mig i alla fall få behålla honom? Jag lovar att jag ska slåss. Jag vet ju vad jag vill, visst måste jag kunna ta mig dit? För honom måste jag mjukna och jag har insett att det inte är en paradox. Jag tror att allting handlar om att vara rak, om att vara sårbar. 
 
 
 
Har ni älskat någon med ett missbruk? Det har jag och det har gjort sönder mig, gör sönder mig, men ingenting har nog lärt mig så mycket om mig själv eller om verkligheten eller om kärlek eller om makt. Jag har gråtit och jag har skurit mig i besvikelse och i frustration. Jag har sett min kärlek övergå till fullkomlig likgiltighet. Jag har låtit mig bli sårad och kvävt mina egna behov. Jag har mött min spegelbild, insett min egen ofullkomlighet och insett att jag bara har mig själv. Jag skäms för min ignorans och nonchalans, för hur jag har blundat. Men jag har också insett att det inte spelar någon roll vad jag gör om den andre inte är mottaglig. Att det enda jag kan göra är att erbjuda min hjälp och att aldrig acceptera eller tolerera det sjuka. Sätt hårt mot hårt.
 
Jag är glad att jag aldrig hann säga det som jag tänkt säga till dig, för då hade det blivit verkligare och då hade allt det här gjort ännu mer ont. För kanske kan jag intala mig att det aldrig var sant. Det räcker med att älska en person med ett missbruk. Det är klart att jag önskar att allting löser sig, att jag kan få berätta det för dig en dag när våra ögon är klarare. Men jag har blivit hård och kall och jag tror inte på lyckliga slut.
 
Och någonting slog ner i mig för bara några dagar sedan; jag är skyldig H att inte utsätta honom för samma sak, att älska någon med ett missbruk. Om jag vill att han ska älska mig så måste jag göra allt för att bli fri från det sjuka i mig själv. För även om allt är nattsvart så vet jag att vi har potential.
 



som jag önskar jag var värd dig

 
Till ett anonymt "Okej" ser jag mitt liv rämna. Mjukt, men ack så kraftfullt, slits mitt Jag isär; som glaciäris som förenas med världshaven. Jag sväljer hårt och knyter näven i fickan, jag valde det här själv och jag förtjänar en käftsmäll av verkligheten. Märker hur min yta blir hårdare och ögonen kallare än de varit; men jag ångrar ingenting, ångrar bara att jag låtit allting gå såhär långt. 
 
Jag har sagt att jag ska vara rak så jag ska erkänna för er att det smakar lite bittert. Den där ständiga övertron på mig själv, den ständiga naiviteten, tron på att alla fungerar och tänker som jag gör. Min stolhet är rispad. Jag undrar stilla om Han skulle låta mig gå lika likgiltigt. Är det bara jag som är patetisk som skulle riva, böna, skrika, slå och be? Kanske är det bara ett tecken på min osäkerhet att jag inte skulle svälja att såras. Kanske är det den enda ryggrad jag har.
 



min feber gör det svårt

 
Det är jävligt tungt nu. Jag tvivlar på hela min existens, på allt som betyder något för mig. Ser upp mot natthimlen och ber att få slippa se den igen. Jag orkar inte, jag vill inte, låt mig slippa, okej? Han fattar inte och han bryr sig inte, lämna mig istället, va? Sa han aldrig skulle såra mig men hans passivitet gör mig så illa. Jag bara vaknar och längtar tills jag får sova igen, det finns ingenting som jag ser fram emot, ingenting som gör mig lycklig. Lördagkväll och jag gör inget annat än att vänta, femton milligram klockan tjugo. Lever på rutin, lever för rutinen. 
 
Jag trodde verkligen att allting skulle kunna bli bra nu, men jag vet inte längre. Jag har inget jävla hopp kvar. Ingen jävla ork.
 



i februari sattes elchockerna in

 
Jag äter mina landstingspiller och gör mitt bästa för att inte gå under av atmosfärstrycket. Fortsätter vägra svara när psyktanten ringer, det spelar ändå ingen roll; grabben bryr sig inte om hur jag mår, det enda han vill är att slippa se spåren av de gånger då ångesten blivit för stor. Borde vara glad som har något som liknar en pojkvän, borde vara nöjd över att jag klarar av skolan, borde vara tacksam för att jag faktiskt erbjuds hjälp. Men jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. De försöker förstå men ingen vill förstå hur mina mekanismer verkar, hur jag instinktivt skyddar mig själv, hur jag behöver så mycket mer. Det här är en så kritisk punkt - varför inser ingen det? 
 
Jag säger att han får mig att vilja leva. Jag berättar om min ständiga oro över att han ska lämna mig. Jag kvider att jag inte orkar känna mig som en belastning. Jag behöver dig. Han säger att allt är lugnt, att han tycker om att vara med mig. Han ber mig tro på honom, han säger att det inte kommer ändras. Men varför hör han då aldrig av sig, varför vill han aldrig träffa mig, varför pratar han inte med mig, varförvarförvarför. Du har fått mig att vilja leva men du dödar mig, förstår du inte det?
 



här kommer bot, här kommer bättring

 
 
 
 
det enda som är lite sexigt med tablettförpackningen
är att båda våra namn står på den
 
 
 
 
 



det finns hopp om en förändring

https://www.flickr.com/photos/dashariabchenko/8757174050/
 
Jag vill bara berätta för er att det (äntligen till slut till sist) kanske kommer att bli bättre. Allt är fruktansvärt jobbigt, jag är livrädd och ångesten gör mig till en hemsk person men jag känner och tror och hoppas ändå att det inte kan bli annat än bättre nu och det får ta den tid det tar. 
 
Allt som vi är är så jävla galet. (Jag vågar prata om ett vi nu). Allt har känts rätt från första raden han skrev till mig, från första gången jag såg honom sedan jag visste hans namn; men i sex månader har det mesta egentligen gått åt helvete, jag har levt i en ångestdimma och han måste ha känt en oerhörd frustration. Ändå står vi här. Det är omöjligt för mig att förstå vad han ser hos mig (men jag börjar våga lita på honom) och det är omöjligt för mig att beskriva vad han betyder för mig.
 



jag ska aldrig ignorera dig igen

 
Allt är så annorlunda sen jag skrev här sist men även om klockan har bytt år så hänger samma gamla sorger kvar. Men äntligen vågar jag nästan hoppas på att det kan bli bättre, även om jag inte riktigt vet hur jag ska orka. Jag måste i alla fall försöka om det ska finnas en chans att han håller om mig under fyverkerierna igen. 
 





Follow






21. norra norrland.