hör du ljudet av juli där utanför?

 
Det kanske är längre sen än vanligt vi hörs; men jag fortsätter att andas luften från havet och tiden fortsätter att gå. Det finns saker som progredierar, långsamt men ibland snabbt, och annat som raseras faller smulas sönder. Men det mesta tror jag står stilla - eller så är det bara en känsla, det kanske är en illusion, allt kanske alltid är i rörelse. Egentligen vet jag inte vad jag vill berätta för er; mest kanske jag bara vill behålla någon form av kontakt, trots att jag inte vet vem ni är och trots att våra nervsystem aldrig kommer påverka varandra.
 
Jag tror att jag har gått upp i och fallit ner från två så kallade uppåtperioder. Jag tror de når mig oftare än jag själv insett. Och kanske har de blivit värre (bättre?) sen jag fick mina tabletter, de tycks i alla fall drabba mig hårdare, fånga hela mig och påverka min omgivning. Jag trodde för ett ögonblick att pillrena skulle hjälpa mig att inte rasa ner i ny depression, men nu ligger jag där igen och har tappat varenda gnista energi kraft.
 
Men han och jag är fortfarande en grej, det är över ett år sedan vi träffades, och jag kan verkligen inte fatta det. Ganska ofta är jag fortfarande livrädd och övertygad om att han snart kommer lämna mig (inte palla med mitt jävla sönderfuckade huvud) och ibland säger han saker som gör mig illa - men äntligen vet jag vad han vill, att han tror på oss och det gör att jag verkligen vågar försöka. Det går sakta och jag vill så mycket mer, men jag hoppas att han känner att det går åt rätt håll. För varenda gång som jag ligger med örat mot hans hjärta så dör jag lite mer, som ett jävla slag i revbenen inser jag att jag bara faller djupare för honom varenda gång han stryker mig över kinden och ibland när han håller min hand är jag säker på att vår puls slår likadant, att våra blodomlopp har smält samman till ett. Jag lever för honom, jag gör verkligen det.
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?