i februari sattes elchockerna in

 
Jag äter mina landstingspiller och gör mitt bästa för att inte gå under av atmosfärstrycket. Fortsätter vägra svara när psyktanten ringer, det spelar ändå ingen roll; grabben bryr sig inte om hur jag mår, det enda han vill är att slippa se spåren av de gånger då ångesten blivit för stor. Borde vara glad som har något som liknar en pojkvän, borde vara nöjd över att jag klarar av skolan, borde vara tacksam för att jag faktiskt erbjuds hjälp. Men jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. De försöker förstå men ingen vill förstå hur mina mekanismer verkar, hur jag instinktivt skyddar mig själv, hur jag behöver så mycket mer. Det här är en så kritisk punkt - varför inser ingen det? 
 
Jag säger att han får mig att vilja leva. Jag berättar om min ständiga oro över att han ska lämna mig. Jag kvider att jag inte orkar känna mig som en belastning. Jag behöver dig. Han säger att allt är lugnt, att han tycker om att vara med mig. Han ber mig tro på honom, han säger att det inte kommer ändras. Men varför hör han då aldrig av sig, varför vill han aldrig träffa mig, varför pratar han inte med mig, varförvarförvarför. Du har fått mig att vilja leva men du dödar mig, förstår du inte det?
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?