Det är klart att jag förstod att det inte skulle vara för evigt och när de sista löven föll från träden föll även jag. Det finns egentligen inte så mycket att säga, jag har inget makt över hjärnvågorna och jag kan bara stå ut tills jag pressas mot nästa vägskäl. Ändå vibrerar höstluften av löften om att det kan bli bra eller i alla fall bättre. Jag har, något förläget, insett att jag är kär som fan och det är magiskt och det är ett helvete. Försöker hitta någon form av balans men kommer en någonsin hitta det?