i mitt liv står det still, hur jag än springer

 
Det gör ofattbart ont, fortfarande, men det är svårt att vara arg eller ledsen när de släpper något som Då som nu för alltid som sista platta. Jag hade nog inte kunnat tänka mig ett bättre avslut och Kärleken och Respekten är oändlig. Den är verkligen som en sammanfattning av allt de redan sagt och allt de aldrig har sagt och allt de någonsin velat få sagt. Den är som gjord för en sista arenaturné. Den är tjugofuckingsex år och andas samtid och nostalgi och utveckling. Den är en crash-course i att bli en bättre människa. Den är framtidshopp för indieviden trots en nattsvart värld. Den är sylvass kritik och den är ödmjukhet och den är självdistans. Den är så livsbejakande på något sätt, texterna och musiken, och det känns så livsviktigt när det är Den Sista Någonsin. 
 
Jag förstår äntligen:
 
Vi ville denna gång undersöka vad som händer om vi skulle göra detta för sista gången.
Vad är det för känslor som då kommer fram?
 
Tack och förlåt. För allt. 
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?