Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, är så fullständigt ur fas, men behöver säga någonting. Det är så kaotiskt just nu och jag har inte riktigt någon fast punkt att förhålla mig till. Vet inte alls vem jag är och vad jag vill, men det känns som om jag liksom står inför så många vägval just nu; det stressar sönder mig och som vanligt svarar jag med passivitet och det är såklart kanske det sämsta en kan göra när en strävar en makt och kontroll över sitt eget liv. Jag begär så mycket som jag inte vill begära, varför vill en ha det som en vet är skadligt, varför kan en inte bara släcka elden?

 

 

Jag fick några timmar i solen innan snön täckte hela staden och vintern befäste sig inombords. Och det är okej ändå, för jag är tryggast här. Jag har en sådan hatkärlek till min dissociativa läggning. Kanske kan ni vittna om hur jävligt det är att trycka undan allt fint från medvetandet, att inte ta steget till något nytt för att det ändå inte är på riktigt och hur stundtals skrämmande det är att vara osäker på sin spegelbild. Men det är ett så iskallt skydd, det är så tacksamt att kunna förtränga allt ont och allt skadligt så snabbt och så enkelt, att förpassa det som orsaker sorger till någon avlägsen del av hjärnan, att övertygas om att det aldrig var verklighet eller åtminstone att det inte spelar någon roll och att det inte kan röra en. Ja, inte för att förminska de som lider, men stundtals är det en jävla blessing att vara så frånkopplad. 

 

Och alltså, jag säger bara: män. Han tog sig rätten att höra av sig efter en vecka!? Men, jag föll inte så hårt nu som jag kanske trodde att jag skulle göra. Hade liksom hunnit nästan komma över det, insett att jag är värd mer än honom, att jag inte vill ha honom, nästan blivit avtänd på hans totala snubbighet. Så jag var förbannad och förblev iskall och lät det dö ut igen och kände mig nästan stolt över att vara så självständig. Fast såhär i efterhand dör jag lite, ångrar att jag inte lät honom få mig så lätt igen, för jag cravear bekräftelsen, (inbillar mig att) jag behöver den. Gud alltså, jag vill vara starkare än så.

 

Träning är terapi. Gick åt helvete en dag och jag inser ju så himla väl exakt varför. Och ännu mer inser jag varför jag stod nästan helt stilla i ett år - för att på några månader öka jättemycket. Jävla krig. Vill jag ha progression så måste jag äta. Punkt. Men jag vet verkligen vad jag värdesätter mest just nu... Alltså prestation och progression är verkligen så givande för mig men jag står liksom inte ut med att se ut såhär? Ge mig 3 dagar till så ska jag fatta ett beslut. Fast min diet går skit och jag vill mest skjuta mig själv.