du är värd att dö för

 
Det kommer aldrig någonsin bli bättre, fast med hin blir det alltid lite bättre. Trots slaktarångest och palpitationer blir andetagen lite lättare med päls under fingrarna. Det är så mycket just nu och jag går sönder. Någon tog sitt liv och drog med sig alla andra. Vad händer om Gud skjuter sig i pannan? Hunden är lyckligt ovetande om det mesta fast visst känner hin så fort paniken i mig stiger. Ibland undrar jag, trots min antiessentialism, om inte godhet ändå finns. Vad det nu spelar för någon roll....
 
Om vi ska prata lite allvar så går jag i bitar. Stressar sönder och vet absolut ingenting. Helvetehelvetehelvete. Jag har fallit tillbaka i rispandet lite grann fast inte är tvånget eller manin bättre för det. Fastän maten fungerar bra så tränar jag för mycket - herregud, jag förstår ju det fast jag har ingen kontroll. Och den där grabben... Jag avskyr att jag begär en annan människa så, att jag begär en man, att jag begär någon jag aldrig kommer få. Satan, det är så tröttsamt att vara så nära att falla sönder fullständigt, men aldrig göra det... att liksom balansera på kanten, omöjligt att ta sig upp men lika svårt att falla ner. Hur många år har jag inte existerat utan att leva och utan att kunna dö?
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?