Jag är så trött på det här. På människor. På samhället. På existensen. Allt är bara så jävla fel. Jag är krossad och jag krossas och det finns ingen jävla väg härifrån. Vart i helvete är solidariteten? När gäller någonsin pacta sunt servanda? Orkar inte med att misslyckas, att vara misslyckad. Orkar inte med alla lögner, alla svek, alla krossade visioner. Ger upp nu, kapitulerar, svär till Gud eller någon annan att jag inte tänker försöka längre. Inte med det där. Nu fan tänker jag bygga upp murarna runt omkring mig, inte låta någonting röra mig. Tänker bosätta mig i min lagbok, där är allt enkelt - om det bara vore så att den motsvarade verkligheten. Adjöss jävla svin. (nej det har inte hänt något speciellt sluta paranoida)