2014 började med ett misslyckande. Jag hade inte uppnått det gånga årets löfte. Att dö. Och vintern började bara med sinnessjuk stress över skolan och körkort. Jag trasslade med maten och drog mig undan från folk. Jag hade verkligen jättemycket matångest och skakade mig själv, och lyssnade inte på Kent. Jag fyllde 18 år och mådde bara dåligt den dagen över att jag fortfarande levde. Var dissociativ, tränade för mycket och kroppen började säga ifrån. Men jag lyssnade inte. Skulle söka universitet och fick min studentmössa på posten och sökte sommarjobb. Var nästan säker på att jag inte skulle få någon examen, skolkade mest hela tiden och gjorde inte vad jag skulle.

 

 

La Belle Epoque kom och slog min värld i bitar. Var lyckligast i världen men förvirrad och skamfull. Den betydde verkligen så himla mycket. De räddade mitt liv, sådär igen. "Rosa skimmer eller något att äntligen kunna fly till." Fast jag ville ändå dö, mer än någonting annat. Hatade mig själv för att jag lät mig själva lyssna på dem, men pappa frågade om jag ville på kentfest men det blev nog aldrig av. Lärde mig tengwar. Bytte gym och började få lite kontroll. Röstade för första gången. Dansade och älskade det och fick panikångest och sökte till slut universitet och när det var mindre än en månad kvar till studenten, insåg jag äntligen att jag skulle klara det.

 

Tigerdrottningen hade släppts 23 dagar tidigare men jag hade fortfarande inte lyssnat på den. I 23 dagar hade jag mått skit men så den dagen fick det räcka. Och än en gång slog de omkull hela existensen och jag grät och kunde andas fast samtidigt inte alls och hade nog aldrig varit lyckligare. Och Tigerdrottningen och Rävdrottningen var precis allt jag hade. Och en kväll räddade Kent mitt liv, sådär på riktigt.

 

 

När jag trodde att jag skulle vara arbetslös hela sommaren fick jag äntligen ett telefonsamtal och mitt första riktiga jobb. Jag tog studenten! Och firade med folk jag inte tyckte om och hånglade med en snubbe jag inte tyckte om. Jag åkte till Stockholm och drack ändlöst med kaffe men fina pappa och vi promenerade på gator som jag gillar så himla mycket och en dag vill kalla mina. Såg Gunilla Persson men sen började jag jobba och trivdes faktiskt bra. Träffade F som varit bort ett helt jävla år. Tillät mig inte lyssna på Kent igen, dunkade Lana och promenerade med hunden under midnattssolen. Började få kontroll över maten och träningen och fattade beslut om vad jag skulle göra till hösten. Jag mådde skit, men jag började inse att allt har sin tid.

 

Och hösten kom och var helt okej. Inte mådde jag väl bra, men allt var under kontroll. Pluggade sådant som var intressant, hängde på skolan maximalt tre timmar i veckan och sådär. Kunde umgås med Rävdrottningen

och fundera och hata samhället. Det var val och jag var övertygad om var jag stod. Dansade och tränade massor med upp- och nedgångar, men fick äntligen en trevligare och hälsosammare relation till min kropp. Körde halkbanan och tog min sista körlektion. Kukkent släppte att de ska till kukbråvalla och The Hobbit BotFA släpptes och var fantastisk. Och jag vet inte, hösten har nog varit väldigt händelselös men så himla nyttig för mig... Jag har haft tid och energi till det jag faktiskt behöver.

 

 

2013 var ett år av tomhet, ignorans och bara svart som fan. Och även om jag kanske inte mått bättre 2014, så har det gett mig någonting. Lärt mig så mycket och insett saker om både mig själv och min omgivning. Även om jag fortfarande lever och även om det aldrig kommer bli bra, så vet jag att det kommer lösa sig. Och jag har ingen aning om vad som kommer hända 2015 eller hur det kommer bli, och jag är nog livrädd och dödsrädd men det känns ändå helt okej. Det spelar liksom inte riktigt någon roll...