Det är tyst här, men det händer inte mycket heller. Jag har slutat jobba, anmält mig till en till balettklass, syster har flyttat och hund har fått ett nytt halsband. Typ så. Imorgon börjar nollningen men jag stannar inomhus. Två veckor ledigt innan kurserna börjar. Har fortfarande beslutsångest. Om jag ska orka plugga 150% eller stryka två kurser som egentligen verkar himlans intressanta.

 

Midnattssolen har dragit sig tillbaka och nätterna är mörka igen. Cyklar hem från gymmet och luften är bara åtta grader och bortglömda känslor kryper fram igen. Sommaren är slut och jag bara vet att den här hösten kommer bli ett helvete. Kanske bättre än vad någon skoltermin någonsin varit, men likväl ett helvete. Det enda jag ser är bortkastad tid. Och egentligen har jag all tid i världen, men jag är så trött på att fatta fel beslut, på att vara så jävla svag. En ska inte jämföra sig med andra men hur kan en låta bli när det är det enda det här jävla samhället går ut på?

 

Inte fan är det bra med mig och inte kommer det någonsin bli bättre. Fast ni vet, allt det där är okej. Det är så det ska vara. Jag är inte värd något bättre.