Det har hunnit bli ett nytt år och äntligen har vintern slagit till på riktigt. Jag huttrar mest omkring inomhus, försöker att andas in och andas ut med rätt frekvens och hoppas att hjärtat också ska hitta en vettig rytm, för just nu är allt mest kaos. Jag ska inte sjunka ner i bitterheten här också, inte skriva detaljer om hur svag jag blivit och om hur lost jag är - utan nöjer mig med att säga att det här året har potential även om det skrämmer livet ur mig.

 

Jag måste nog säga att jag mår rätt bra just nu. Har en glöd jag inte kan minnas att jag någonsin upplevt. Men att må bra och inte vara fullständigt känslokall innebär också att jag är känsligare och mer reaktiv, dalarna är plötsliga och djupa och överdrivna. Och jag saknar kontroll och makt och har ingen aning om vad som ligger framför mig. Det fungerar än så länge, men jag är rädd att stressen och ovissheten kommer ta kål på mig.

 

Annars har jag ett par dagar kvar innan jag måste ta tag i skolan och börja fundera, på allvar, över framtiden - ta tag i mitt liv. Planerar in att dricka te, läsa skönlitteratur, skriva tengwar och stretcha - men till och med det är ansträngande. Nåväl, vi hörs raringar.