I natt drömde jag om honom, om diamantörhängen och om min lågstadieskola (aka antagligen finaste byggnaden i staden). Jag blir frustrerad över att jag är så besatt av andras bekräftelse och att jag alltid övertolkar andras ord och handlande samtidigt som jag vägrar lita på någon, vägrar släppa in någon ens en millimeter. Queen of Paradoxes. Men stressen över framtiden börjar krypa in under huden igen - satan vad den ska vara envis, ignorerar frosten, bara borrar sig in. Snart är året slut och snart är jag nästan antik och jag har åstadkommit exakt ingenting; jag har inte tid för att vara sjuk eller beroende av andra, har inte tid för att inte bry mig. Men jag intalar mig (inbillar mig kanske) att tvåtusensexton ska bli mitt år; året då jag liksom påbörjar resten av mitt liv. Jävla klyscha. 

 

Annars så nöter jag jordabalken och dricker te (ICA I love eco - tipstips) och det är helt okej även om det är meningslöst. Jag vet inte om jag ska hylla magnesiumet men jag har knappt några problem alls med domningarna. Visst, jag vaknar fortfarande med dem men inte av dem och är inte nära att börja gråta på grund av smärta och att inte kunna somna om igen. Å andra sidan krånglar mitt knä och det driver mig från vettet. Jag som verkligen hade tänkt komma igång med löpningen innan det blir vinter på riktigt och motivationen blir totalt bortblåst.