i en värld byggd av män för männen

 

 

Jag har varit rätt förskonad från sviniga män. Även på gymmet, där det är typ 90% män de tider jag är där, så beter sig de allra flesta okej. Men igår blev jag cat called och snubben var så jäkla obehaglig. Jag ignorerade honom bara, orkade verkligen inte säga ifrån, gick därifrån när han inte fattade hinten. Och direkt började jag anklaga mig själv - och det är nog det som gör mig mest ledsen. 

 

Det räcker liksom inte att det finns män som tar sig rätten att trakassera kvinnor, det räcker liksom inte att det finns män som inte förstår när det är dags att backa, det räcker liksom inte att omgivningen så ofta ställer sig på männens sida - utan patriarkatet har indoktrinerat oss kvinnor i att det är vårat fel att vi blir utsatta, så jävla hårt att vi anklagar oss själva. Jag tänker direkt att jag borde ha sagt ifrån och att jag är patetisk som får en ångestattack, jag bara överdriver liksom. Kanske får jag skylla mig själv när jag tränar som ensam tjej klockan nio på kvällen. Jag blir arg på mig själv för att jag lät honom vinna genom att jag bara backade, jag blir arg för att jag låter det beröra mig. Men jag fattar ju, rent intellektuellt, att han var ett as och borde kastreras och att hans beteende inte berodde på mig och att det inte spelar någon som helst roll hur jag handlade.

 

Och det är klart att jag blir arg på honom också. Och på hans kompis. På samhället. På patriarkatet. Jag blir arg och jag inser allt mer hur jävla awesome jag och alla kvinnor är, hur starka vi är som fucking står ut. Jag är förbannad och jag orkar fler set pull-ups än någonsin förut. Jag blir förbannad på de två andra snubbarna också, de som antagligen såg det hela och som borde ha reagerat. Okej om de av någon anledning inte vill säga åt svinet, men de är fucking skyldiga att kolla om jag är ok. Jag blir ledsen för att män aldrig någonsin kommer förstå hur det känns att vara i den där positionen, att vara i ett sådant maktunderläge bara för att en har en fitta.

 

Jag tänker inte låta dem vinna, tänker inte låta dem skrämma mig, tänker beväpna mig med iskyla istället. Det gör mig inte stark; för det är inte svagt att bli rädd, det är inte svagt att backa. Jag är inte stark för att jag lägger det bakom mig; jag är stark för att jag är qvinna, jag är stark för att jag har pussy. Jag hatar inte män som grupp, jag hatar dem som individer. Jag misstror alla män djupt. De säger att jag generaliserar, men fuck it; det är självförsvar, det är livräddning.

 

 

Men din pappa då? Kent? Jag hatar inte män, jag hatar inte kvinnor - jag hatar VISSA människor. Aldrig att jag skulle hata män för jag har en underbar pappa och vackraste Kent. Jag har bröder och jag har vänner. Jag har kollegor och gamla lärare. Jag hatar inte män och kommer aldrig att göra. Jag hatar män som gör andra illa, precis som jag hatar kvinnor som gör andra illa. Jag hatar människor som gör andra illa men jag kommer aldrig hata män. Inte när jag har min underbara pappa eller Kent.

Usch, känner igen mig så i att en skuldbelägger sig själv när en utsätts för sådant! Liksom trots att en vet att det inte är ens eget fel. Och att en liksom tycker att en överreagerar. Om en tycker att något är fel eller går över ens gräns, får ångest, tycker det är obehagligt så ÄR det ju det, ingen annan kan ju avgöra det!
Om du behöver prata så hojta bara! <3

Klart man kan hata sin pappa, inte det jag menar. Jag bara har inte samma tankesätt, jag hatar inte män bara för att det är män. Kanske låter konstigt enligt vissa men jag gör inte det. Själv har jag nog haft sämre möten med kvinnor än vad jag haft med män genom min barndom men det hör inte till diskussionen. Jag har lättare för män än vad jag har för kvinnor på grund av det och det är delvis därför jag inte förstår varför man hatar män. Varken min mamma eller pappa förtrycker men i detta fall så tycker jag min mamma utövar sin makt så som du nämner att männen utövar sin makt. Min pappa gör däremot inte det. Eftersom jag växt upp med denna bild är det kanske därför som jag känner som jag gör och för att jag haft fler besvärliga möten med kvinnor än med män då jag var liten. Sedan har det varit svårt med mamma och när jag var liten var jag nästan bara med min pappa. Det är väl därför jag känner som jag gör angående män och inte förstår varför man hatar män. Men självklart blir jag arg som fan på alla problem som finns i samhället och att män oftast har mer makt. Jag blir arg på alla normer och antydande som finns gällande manligt och kvinnligt, det syns väldigt tydligt på mitt jobb till exempel. Däremot kommer jag nog aldrig förstå mig på det här hatet mot män.

Glömde visst signera kommentaren men tror du förstod att det var jag som var skribenten bakom den, haha

Sorry men jag köper inte detta. Man kan hata de samhälleliga, kulturella, ekonomiska och sociala strukturer som i allra högsta grad gynnar männen. Men man kan inte hata män. Det är ungefär lika trångsynt och inbilskt som rasism eller nazism. Man kan hata individer, sexism, ovan nämnda, men man kan inte låta alla män stå till svars för andra mäns handlingar.
Jag står upp för jämlikheten mellan könen, frågar någon så svarar jag att jag är feminist. Men jag tycker att det låter väldigt kontraproduktivt att bemöta hat med mer hat, att bedöma män som grupp när vad vi egentligen vill är att sudda ut skiljeväggen mellan könen. För nej, alla män hatar inte, alla män droppar inte sexistiska kommentarer eller utöver kvinnovåld/förtryck. Det är snarare SAMHÄLLET, alltså de politiska reformer som (visserligen) män skapat för att gynna män, men vars moral inte längre kan stå för ett helt kön år 2015. Det är DOM vi hatar, inte män. Men såklart så ska det alltid finnas en extremvåg till varje rörelse...