det är så svårt att säga nej att stå emot

Det är svårt att andas och jag vet inte riktigt varför. Har allt syre i luften bundits till marken av snön som föll igår? Eller är det på grund av kniven i min vänstra lunga? Som vanligt föll jag för fort. Min narcissim flödade ut i artärerna och jag inbillade mig att det skulle bli bra, att allt det som skavde bara var en illusion. Men någonstans i systemet så förvandlades övertron till svart snö och precis som vanligt riktade jag smärtan mot mig själv. Jag tänkte att det var för bra för att vara sant - och så visade det sig vara.
 
Han tog det han ville ha. Kanske gav jag det för lätt, kanske såg han mig som alldeles för billig. Det är knappast så att jag beskyller honom för det; vi är vuxna nu, jag vet vad människor vill ha och hur män fungerar. Nej, det var inte på det sättet jag föll - såg honom aldrig som en räddning eller som en framtid - men jag trodde nog på någonting mer, han fick mig verkligen att andas. Det gick bara så jävla fort och jag hann aldrig inse vad fan det var; var inte beredd på att luften skulle fyllas av avsmak.
 
Jag sörjer inte att jag förlorat någonting (för jag hade aldrig någonting), men jag är arg och ledsen över att jag går till angrepp mot mig själv. Att jag liksom inte bara tar det för vad det var, att jag hatar mig själv för min naivitet och jag skadar mig för att jag började känna. Jag blir förbannad över att jag måste riva sönder hålrummet i bröstkorgen i jakt på en förklaring när det kanske inte ens någon. Att jag vänder alltihop till hur dålig jag är, hur fel jag är, hur tråkig jag är, hur fet jag är. När jag bara borde skaka det av mig och gå vidare - men det går inte, för det hela började gå fel för så länge sedan.
 
 
Men, tro mig ändå när jag säger att det är utvecklande! Det fanns en stund, i ett kaos av eufori och ångest, när jag verkligen insåg att jag och män inte fungerar. De kan inte ge mig det jag behöver; kan inte bekräfta mig för den jag är, stötta mitt behov av autonomi och ge mig trygghet. Oavsett hur mycket de kan jag ge mig och hur mycket de kan få mig att känna och att leva - så kommer jag alltid uppleva att jag står i skuld till dem, att jag inte är tillräcklig, att jag inte lever upp till de krav de har (eller som jag inbillar mig att de har) eller till det jag tycker att de är värda. Jag kommer alltid att övertolka allt, kommer alltid vara beroende av dem, kommer alltid vara på min vakt, vara l-i-v-r-ä-d-d för att bli övergiven. Och vad fan är det att längta efter?
 
Samtidigt är jag så långt ifrån att bryta mig loss. Inget av det där hindrar mig från att ändå längta och brinna efter just mäns bekräftelse. Jag känner mig sällan ensam, trots att gud nog skulle skratta över hur patetiskt tomt mitt liv är, men just nu så saknar jag en Valerie som kan verifiera min tro och hjälpa mig att bryta mig ut.
 
 
 



J

Men åh män är skräp!

Svar: eller hur 👊
nihilisten

2015-11-25 | 23:13:09

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?