Är mitt uppe i tredje veckan med antagen förkylning. Det suger. Har tränat ett par gånger ändå, jag vet inte mest kanske för att bara få se gymcrushen, och det var fantastisk skönt att få lyfta lite igen. Har nog ändå gått ut lite för hårt så idag har jag vilat, sa fuckyou åt både peppen och ångesten och promenerade bara runt staden med hunden. Det är grått och regnigt och blåsigt och någonstans älskar jag ändå det här vädret, staden gör sig liksom bäst i gråskala och ljudet av regnet och luften som är så lätt att andas gör mig lugn.

 

Jag är så himla stressad och ångestfylld över precis allt, men orkar verkligen inte ta tag i någonting. Tröttheten har inga gränser och jag vill mest bara sluta existera. Det räcker fan nu. Försöker grotta ner mig i fallet Yara, de förvaltningsrättsliga delarna, och det är så himla intressant egentligen men det känns bara omöjligt att behålla fokus. Den där ständiga känslan av att jag inte tar mig någonstans, av att allt bara blir värre desto mer tid som går. Det är sommaren och hösten och bara exakt hela framtiden som tar sönder mig. Det är alkoholen och det är matproblematiken och det är högerpolitiken. Jag har nog råd att kasta bort ett år till, men samtidigt vinner jag ingenting på att skjuta upp framtiden. Fast ärligt, jag vet inte längre hur jag ska ta mig framåt, jag vet inte längre vad det är jag slåss mot.