Snart är snön borta och jag har dragit på mig den obligatoriska vårförkylningen. Varit däckad hela veckan och ser fram emot ytterligare ett par veckor med hosta. Rutinerna faller och när kroppen är skörare än vanligt blir psyket extra utsatt - trasslar med maten och är emotionell och ständigt på gränsen till panik. Instabil, men jag tror jag kommer återgå till stadiet av tomhet och idkidc-mentaliteten så snart jag återfår lite kontroll över kroppen.

 

Som det ser ut nu kommer jag inte ha något jobb i sommar och inget Bråvalla och till hösten lär jag fortsätta plugga något som inte leder mig någonstans. Det är klart att det är nedslående men samtidigt orkar jag bara inte bry mig? Jag känner inte mycket alls, det är så mycket annat, så mycket som jag själv inte kan styra över. Nästa år, säger jag ständigt, jag har råd att kasta bort det här året också. Fast någonstans i min orkeslöshet och pessimism lyckades jag fatta ett vettigt beslut - det kanske inte förändrar så mycket, men jag antar det innebär någon form av makt.