För första gången på evigheter känner jag någonting. Jävla Jocke Berg.

 

 

Fast jag är trasig och jag är trött. Jag spenderar så många timmar på att intala mig själv att det bara är jag som styr över mitt eget liv och att det bara är jag som spelar någon roll i mitt eget liv. Fast ni vet, det har gått för långt nu - mitt tillstånd är fossilt. De där timmarna raseras på sekunder och timmar blir till dygn då all kraft går åt till att över huvud taget existera. Det är vår och visst ler även jag åt att få se solen. Fast jag tar mig ingenstans. Medvetenhet om tvånget gör det inte lättare att hantera, triggar bara mer ångest när inte en kan stå emot. Jag är passiv, paralyserad, väntar bara in varje deadline. Vill dö för att allt är så hopplöst, för att det inte är bättre, för att det inte kommer bli bättre. Fast satan, jag bryr mig ju inte ens.

 

Kanske tänker jag bara för mycket. På allt som är fel med mig, på allt som är fel med omvärlden. Människor dödas och dödar. Kanske är allt bara antikt, har inte förändrats över huvud taget. Fast visst är landet jag växt upp i kallare..? Visst är jag trött på politiken, fast jag har inte riktigt något val. Allt är politik vare sig vi vill eller inte och visst är det mest naivt att vägra se strukturerna. Jag bryr mig inte för att jag vill, jag bryr mig för att jag måste. En kamp för att stå ut i högervindar och den indoktrinerade kapitalismen. Människor dödas och dödar. Solidariteten begravdes någonstans, kanske har den aldrig hittats.