Det är så mycket jag önskar att jag kunde skriva av mig, formulera känslorna till ord, till något konkret som jag kan hantera sådär lite på avstånd. Men jag kan inte. Det bara går inte, och jag tror aldrig att jag har haft den där förmågan. Det är så mycket som händer just nu och samtidigt ingenting alls. Mest är det tröttsamt... att se hur saker och ting byggs upp bara för att något annat ska falla. Så enkelt - så tragiskt. Jag tror jag befinner mig i en livslång identitetskris. Men det kanske alla gör... Självhatet minskar genom åren men desto större blir avskyn mot omgivningen. Den där viljan att vara sjuk har bytts ut mot insikt om att sjukdomen är kronisk / inte för att jag bryr mig, rycker mest på axlarna åt det mesta nuförtiden.