Jag kanske skriver det för ofta, men jag älskar den här staden när den är precis som nu. Grå, regnig och för kall för att vara sommar. Kan liksom relatera till den då. Älskar smattrandet mot asfalten och hur luften blir så lätt att andas. Älskar de tomma gatorna, stillheten. Hur regnet sköljer bort allt som inte är musiken. Mest älskar jag kanske havet, hur vågorna mörknar och blir aggressiva och hur de ändå lyckas vara mer inbjudande än någonsin. Vill känna iskallt vatten i mina lungor. Staden är som vackrast i gråskala med dimma kring kyrktornet och hur en inte kan se till andra sidan bron. Och i skogen är det bara vi, regnet döljer ljudet från bilvägarna och till och med myggen drar sig undan.

 

Det känns okej att vara som mig dagar som dessa.

Evighetstom.