En sak som jag är evigt tacksam över är att jag aldrig haft sömnproblem, mer än en enstaka nätter (såklart). Jag skulle fan gå under om jag inte fick sova, sömnen är mitt allt, den enda riktiga flykten från verkligheten. Det var nog därför jag blev så jävla rädd när jag vaknade alldeles för tidigt i lördags - jag som sällan har hälsoångest blev övertygad om att jag var döende, hade MS, skulle bli förlamad, aldrig skulle kunna träna igen, skulle behöva söka vård. Den morgonen var domningarna värre än någonsin och helt annorlunda än vad de brukar vara. Oavsett hur jag fick liv i kroppsdelarna och oavsett hur jag placerade mig så bara kom det tillbaka och det gjorde ont och jag kunde omöjligt somna om. Fast de senaste nätterna har varit okej, har vaknat upp med samma gamla vanliga domningar - så jag ska nog inte dö, inte ännu. 

 

 

 

Annars mår jag mest dåligt över män. Hatar att jag ska känna så, vill verkligen inte ge dem min energi. Vill inte vara så obsessed vi dem, behöva deras bekräftelse och behöva begära dem - men d e så. Jag har gått och skaffat en ny/en till crush och han är faktiskt den finaste hittills (förutom Jocke, bevare mig). Han pratade med mig och var verkligen jättetrevlig och inte alls så jävla snubbig och inte alls som alla andra creeps som försökt konversera med mig på gymmet. Han berömde min bänkteknik, frågade om jag tävlade och bara det fick mig att fucking vilja falla på knä framför honom (om ni misstolkade det där så var det ingen misstolkning). Och hans ögon var att kapitulera för. Men jag är socialt inkompetent och bara log och nickade och svarade kort och var dryg... men det är lika bra det. Ingen skulle ändå någonsin vilja ha mig. Och jag vill inte ha honom, vill inte ha någon man. Villintevillintevillinte. Men ändå drömde jag om honom i natt, for real, och han har nog gjort hela min vecka och redan nu är jag tvärsäker på att jag ska till gymmet nästa söndag precis samma tid och jag vet att jag kommer gå i bitar om han inte är där och att jag kommer bli en jävla fläck på golvet om han är där och inte ser mig. Men vad vet jag... han kanske bara är en trevlig person, är trevlig mot alla, berömmer alla tjejers teknik (för vafan, ingen kan på riktigt tro att jag tävlar med de där vikterna?). Men jag tror alltid för väl, fäster mig alltid för lätt och blir beroende av människors uppmärksamhet, fastän jag skyr uppmärksamhet som pesten. Vill så gärna bli omtyckt så jag tolkar in alldeles för mycket, det är tröttsamt att ständigt få förhoppningarna krossade.