Är det dags att bryta tystnaden nu? Jag vet inte. Är egentligen tyst mest hela tiden, orkar inte ta diskussionerna längre, drar mig undan, ler och håller andan. Ganska ofta inbillar jag mig att det är bättre nu, men det handlar bara om att jag har lärt mig att undvika. Visst är det lättare att distansera sig från precis allt, men i slutändan faller det ju - varför lär jag mig aldrig? Fast jag vet ju både intellektuellt och emotionellt att det bara finns en lösning kvar på allt det här (ett skott i pannan), jag har vetat det så länge nu. Men ändå stannar jag kvar och odlar mina drömmar och min sorg. Jag tillåter mig själv att glädjas över materiella saker. Över körkortet som till slut är mitt. Över tentan som jag klarade. Över tåskorna jag beställt. Och över drottningen som är lycklig när vi promenerar över havet. Fast det är klart att ångesten kommer krypande ändå, kapitalismen slår mig i ansiktet och obeslutsamheten bara sliter mig i bitar. Läser rättsfall och önskar att verkligheten var lika logisk som juridiken. Det är skrämmande hur fort världen kan slås i bitar, och hur en precis lika fort kan bygga upp någon form av hopp.