Det är nog över på riktigt nu, åtminstone lovar jag mig själv att jag inte kommer försöka mer. Lovar mig själv att jag inte ska lägga mer tid eller energi på honom eller på någon annan man någonsin mer. Jag är knappast så stark, men löften är till för att brytas... eller hur var det nu? Peppar mig med Silvana på repeat och bryter av ibland med La Belle Epoque; eggar min pessimism, mitt hat, min vrede, min sorg och det är fint. 

  

 

 

 

 

Och systrar, jag ska vara rak och säga att det inte är bra just nu. Det river så mycket och jag kan inte hantera det längre, måste riva tillbaka. Jag är fullkomligt ur balans; blir smått manisk för att sedan krascha, ångesten håller mig vaken och jag är explosiv, ständigt på gränsen. Känner mig mest så himla utmattad, dagarna passerar utan att jag får någonting vettigt gjort och allt känns så himla meningslöst. Jag intalar mig att det ändå är alldeles tillräckligt och att jag inte behöver ställa högre krav, men jag vet inte; det är en månad kvar av året och det är så naivt att tro att det kommer bli någon skillnad bara för att cirkeln börjar om. Men jag känner mig så otacksam och jag känner mig så överdrivet kall, jag får ju faktiskt då och då möjligheter som kan leda till någonting men jag greppar dem aldrig, förblir passiv. Samtidigt så vet jag numera att jag har så jäkla mycket att ge, jag är en naturkraft och ibland vågar jag hoppas och kanske tro att min tid kommer, ser en framtidsvision. Men jag vet ju också att jag inte kan vänta hur länge som helst; någon gång måste jag fatta besluten, välja väg och faktiskt agera - för det är mig det hänger på, ingen annan kan göra mig till ett kraftfält. Och som det är nu är jag ljusår därifrån och jag vet inte alls hur jag ska komma närmare, allt är dimma. Jag andas in och andas ut och tränar och sörjer... För ärligt, även om jag bara flyter med strömmarna så rör jag mig ju framåt. Måste nog falla isär innan jag kan bryta cirkeln.