Det är inte vackert att slå i botten fast det här är ingen botten, det är ett nytt high. Har nått en ny grad av tomhet. Jag välkomnar hösten - nätterna som äntligen är mörka och dimman under bron - väntar på frosten. Känselbortfall både fysiskt och psykiskt, det är tröttsamt men jag är maktlös och låter det bli grunden för min ideologi. Jag trycker inte fingrarna i halsen men jag kväljer av blickarna. Slösar bort min tid på passiviteten, obsessar över kylan men visst är det ändå bättre än vad jag varit? Jag svär att jag kan så mycket mer, att jag skulle ha kunnat ta mig längre men jag är alldeles för nitisk. Jag är perfekt fast på fel sätt. Försöker att inte redproducera hatet men undrar om det verkligen är mitt ansvar. De reproducerar tron på verkligheten och säger att döden är the ultimate low, jag skrattar och jag stålsätter mig, guldbelagd kevlar.