Kökskniven vandrar över höften, men bladet är inte nog vasst för att lämna något märke. Med båda händerna om skaftet, pressas knivspetsen långsamt mot magen. Fettet pressas in, men huden ger inte efter. Händerna drar kniven en decimeter ut från kroppen. Med lite beslutsamhet, lite kraft skulle bladet kunna begravas i magen. Det skulle dras ut för att hugga igen. Igen och igen och igen. Blodet skulle flyta och kroppen skulle falla och läpparna skulle skrika. Ett maniskt leende. Ögonen skulle slutas och hon skulle veta att allt var över. Och när sirenerna skulle ljuda och blåljusen flimra skulle det vara för sent. Ingen skulle sakna och allt skulle vara precis som det ska vara. Men svagheten vinner alltid och kniven lämnades på köksbänken lika oskyldig som innan.
Arkiv
Januari 2022
Mars 2019
Februari 2018
November 2017
Oktober 2017
Juli 2017
Juni 2017
Maj 2017
April 2017
Mars 2017
Februari 2017
Januari 2017
December 2016
November 2016
Oktober 2016
September 2016
Augusti 2016
Juli 2016
Maj 2016
Mars 2016
Februari 2016
Januari 2016
December 2015
November 2015
Oktober 2015
September 2015
Augusti 2015
Juli 2015
Juni 2015
Maj 2015
April 2015
Mars 2015
Februari 2015
Januari 2015
December 2014
September 2014
Augusti 2014
Juli 2014
Juni 2014
Maj 2014
April 2014
Mars 2014
Februari 2014
Januari 2014
December 2013
November 2013
Oktober 2013
September 2013
Augusti 2013
Juli 2013
Juni 2013
Maj 2013
April 2013
Mars 2013
Februari 2013
Januari 2013
0