Till ett anonymt "Okej" ser jag mitt liv rämna. Mjukt, men ack så kraftfullt, slits mitt Jag isär; som glaciäris som förenas med världshaven. Jag sväljer hårt och knyter näven i fickan, jag valde det här själv och jag förtjänar en käftsmäll av verkligheten. Märker hur min yta blir hårdare och ögonen kallare än de varit; men jag ångrar ingenting, ångrar bara att jag låtit allting gå såhär långt. 

 

Jag har sagt att jag ska vara rak så jag ska erkänna för er att det smakar lite bittert. Den där ständiga övertron på mig själv, den ständiga naiviteten, tron på att alla fungerar och tänker som jag gör. Min stolhet är rispad. Jag undrar stilla om Han skulle låta mig gå lika likgiltigt. Är det bara jag som är patetisk som skulle riva, böna, skrika, slå och be? Kanske är det bara ett tecken på min osäkerhet att jag inte skulle svälja att såras. Kanske är det den enda ryggrad jag har.