Det är jävligt tungt nu. Jag tvivlar på hela min existens, på allt som betyder något för mig. Ser upp mot natthimlen och ber att få slippa se den igen. Jag orkar inte, jag vill inte, låt mig slippa, okej? Han fattar inte och han bryr sig inte, lämna mig istället, va? Sa han aldrig skulle såra mig men hans passivitet gör mig så illa. Jag bara vaknar och längtar tills jag får sova igen, det finns ingenting som jag ser fram emot, ingenting som gör mig lycklig. Lördagkväll och jag gör inget annat än att vänta, femton milligram klockan tjugo. Lever på rutin, lever för rutinen. 

 

Jag trodde verkligen att allting skulle kunna bli bra nu, men jag vet inte längre. Jag har inget jävla hopp kvar. Ingen jävla ork.