Jag vill bara berätta för er att det (äntligen till slut till sist) kanske kommer att bli bättre. Allt är fruktansvärt jobbigt, jag är livrädd och ångesten gör mig till en hemsk person men jag känner och tror och hoppas ändå att det inte kan bli annat än bättre nu och det får ta den tid det tar. 

 

Allt som vi är är så jävla galet. (Jag vågar prata om ett vi nu). Allt har känts rätt från första raden han skrev till mig, från första gången jag såg honom sedan jag visste hans namn; men i sex månader har det mesta egentligen gått åt helvete, jag har levt i en ångestdimma och han måste ha känt en oerhörd frustration. Ändå står vi här. Det är omöjligt för mig att förstå vad han ser hos mig (men jag börjar våga lita på honom) och det är omöjligt för mig att beskriva vad han betyder för mig.