Hösten har befäst min del av landet. Fåglarna flyr till varmare platser och björkarnas klorofyll börjar ta slut, jag tror det flyr till natthimlen; jag älskar de där lågorna, trots att jag alltid varit Rationell så är jag säker på att de viskar till mig, att de för med sig någonting stort. I skolan pratar vi om etiken och jag fäller några tårar för de som inte förstår, jag vill berätta för dem att Gud är död men vem vill lyssna på nihilisten? Jag bär på alla svaren, tror stenhårt på mina egna teorier men jag känner allt för djupt, jag agerar på känsla och går emot exakt all logik. Jag förstör mig själv, gång på gång, jag förstör allt som hade kunnat leda till någonting bra. Min hud är inte längre så slät som den har fått vara i många, många månader.

 

Jag kan nog prata om ett vi nu även om ingen vet vad det är och vad det kommer bli. Jag ser mig själv så klart nu och jag kan se min storhet och potential men brevid honom är jag bara ångest och osäkerhet och jag förstår verkligen inte vad det är han ser hos mig. Jag är ren frustration, har inte ord för hur mycket jag vill låta honom få mig men hela kroppen kämpar emot, murarna jag befäst under så många år står stadiga. Hur mycket tid har vi kvar?