I november hade jag kravallstaket mot revbenen, jag höll hennes hand och en ljusblåa blick tycktes fånga min. Fick höra sången med titeln som säger allt om mitt liv. Grät och sjöng och skrek. Missade en vit ros, fick en röd ros, höll honom så hårt. Kunde inte andas, satt på gatan utanför, grät, såg människor passera. Hjärtat slog fyrahundra slag, stod vid ett dansgolv, sträckte mig efter händer. Och han höll om mig och han kände igen oss och han pratade till oss och sen var han borta. Begriper ingenting, kommer aldrig någonsin förstå - men det enda jag vet är att kärleken är oändlig och det enda jag vet är att jag inte vill leva om en månad.