Jag är bara så trött på det här, på hur ingenting någonsin får vara helt. Hur skör jag är och hur trasig varenda ven i kroppen är. Det gör ju ont i lungorna och hur länge klarar en sig utan blod som rinner tillbaka? För tusende gången är det första gången jag verkligen förstår och snart har jag velat dö i ett halvt liv. Efter alla dessa år vet jag äntligen att jag vet att inget av det här är vackert. Visst är jag trött på alla mina tomma ord men ännu tröttare är jag på alla ord som aldrig lämnar tungan. När jag äntligen börjat se en framtid och hittat min tro på mig själv inser jag igen hur mitt liv ser ut och hur framtiden inte existerar. Det spelar ingen roll att jag är vacker och att världen är vacker när vi inte är i fas. Vi är i otakt och det där kan bara rättas till genom en atombomb eller av en viskning. Och så länge vi är i otakt är det bara allt det fula jag är och allt det fula världen är som får ta plats. 

 

Det enda jag tror på är solidariteten men jag har alltid varit klåparen. Det enda jag någonsin velat var att aldrig skada någon annan och jag har alltid trott att frosten är lösningen på allt. Men allt jag någonsin gör är att skada andra och på vägen skadar jag mig själv.

 

Jag är rädd för hur jag skräms ibland av hur jag låter tankarna skena. Av känslorna som brinner fastän jag alltid varit Kontrollerad. Men det värsta är nog hur jag förtränger och glömmer och inte vet vad som är eller varit verklighet. Känslorna är lika flyktiga som de är starka. Läser texter jag skrivit och de tycks vara från ett annat sekel.

 

Vilket av alla fel kommer att fälla mig till sist?

Visst är det en nästan berusande gåta?