låt det sjunka som Titanic


En vecka har passerat och visst gör det fortfarande ont. Men det är inte längre knivblad i lungorna utan de är mer i kramptillstånd. Flimrar framför ögonen. Processerna har en omätbar tyngd och de rör sig med svindlade hastighet, potentialen i kraften tycks vara evig. Och trots att pendeln svänger alldeles för fort mellan känslor jag inte ens visste fanns så stormtrivs jag. En vecka har passerat och jag ser så mycket klarare nu. På sekunder kan jag bli ett darrande, skakande ångestvrak men jag är uppe på fem. Allt är åt helvete men jag har ryggen rak och händerna fria. Jag svär: kunskap är det vackraste som finns.
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?