Innan ovissheten tog kål på mig så fick jag svar. Svar jag egentligen vetat om hela tiden. Mår inte bra, men det gör inte omänskligt ont och jag behöver nog bara lite tid innan jag kan påbörja min återuppbyggnad. Vissa stunder så är framtiden kolsvart och kroppen ber om att få kliva ut på bilvägen men för det mesta kan jag tänka konstruktivt och jag tror att jag kommer gå starkare ur detta. Fast såklart, det har knappt passerat någon tid alls och jag har ingen aning om hur processen kommer sluta - jag vet ju exakt hur snabbt allt kan förändras. Men just när jag skriver detta så känner jag en så djup längtan av en radikal förändring, en djup motivation till att faktiskt ta tag i mitt liv, en djup tro på min egen förmåga och självständighet. (I botten finns ett livsfarligt naivt hopp kvar - "om några år kan jag ha en examen, ett jobb, en bostad, ett liv. då är jag redo. då kanske han vill ha mig." - men som sagt, ge mig tid så ska det släckas.)