december, har du några hjältar kvar

Det är mindre än en månad kvar av året och hela jag är i upplösningstillstånd. Jag går verkligen på sparlåga och det här med att ta en dag i taget har aldrig varit mer sant. Jag känner så fruktansvärt mycket, långt mer än jag kan hantera; det är ett A4-blad fyllt av negativa ord men en del av bokstäverna formar ord som gör allting uthärdligt. Det är inte ens tre veckor kvar av året och fortfarande kan exakt vad som helst hända. Jag är livrädd men det finns också någon form av nyfikenhet, oavsett hur tvåtusensexton slutar så kommer tvåtusensjutton bli någonting fullständigt annorlunda mot allt jag någonsin upplevt.
 
Han slår min verkligheten i bitar. Även om han redan skakat om mitt liv i fem jäkla månader så är det här av en fullkomligt ny magnitud. Det påminner mig om mars - på samma sätt föll hela mina världsbild samman och på samma sätt föll jag ihop på badrumsgolvet i tårar och till vassa egg. Men givetvis är konsekvenserna av den där förbannade jävla videon och av hans sms i princip varandras motpoler. Jag tror inte att hans ord hade kunnat komma vid ett bättre tillfälle, med bara en vecka kvar till begravningen. Har aldrig behövt något som bedövar så mycket nu.
 
 
 
Jag som nyss föll till en obegriplig jord
Du blev min räddning så obegripligt stort

Att jag som alltid varit stum behövde ord
Jag som tvekat, jag som aldrig vågat tro
Att jag har nånting så obegripligt stort

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?