Jag förstår verkligen inte vad jag är; är alldeles för ambivalent, alldeles för föränderlig, alldeles för tom. Jag svänger för fort, det finns bara svart och vitt, är explosiv och alldeles för naiv. Ångestattacker som utlöses av patetiska saker. Jag är kallare än septembernätterna; inget berör mig, jag bryr mig inte och jag hatar mig själv för det. Kanske är jag sjukare än någonsin, men ändå mår jag bättre? Är på drift men det är okej. Impulserna blir sällan till handling. Har makt även om jag saknar kontroll.

 

Och fysiskt vet jag inte heller. Förkylningen har passerat men som vanligt återstår veckor med astmasymptom. Jag är tillbaka till träningen och med det har smärtorna i ryggen, knäna och vristerna försvunnit, men direkt börjar händerna fucka ur. Magen krånglar, misstänker laktosintolerans, orkar verkligen inte. Sover tolv timmar, botar ändå inte tröttheten. Jag vet inte, borde kanske sänka kraven. Borde kanske inse att det här inte funkar längre. Fast jag antar att jag bara upprepar samma fraser, kanske tar jag allt på för stort allvar.