Det får inte gå för bra, det som är fint måste tyngas ned. Triggad och destruktiv. Jag vet att jag klarar mig, jag är van vid det här. Mitt dissociativa psyke vet snart inte vad det vad som gjorde ont och vad det var som fick mig att må bra. Det är tröttsamt bara, att allting måste falla, att ingenting tillåts vara helt. Du är min ros men jag är bara ånga så det spelar ingen roll, jag orkar inte slåss. Väntar på att jag ska tappa greppet fullständigt, det känns inte så långt borta längre.