Nu är det höst på riktigt och jag stormtrivs. Det är frost i gräset och björkarna har tappat alla löv och kvällarna är kolsvarta och jag har äntligen hittat den perfekta kappan. Jag har precis lämnat in den sista inlämningen (om jag inte får retur tho) och då återstår bara en och en halv vecka av tentastress innan LP1 är klar. Det som återstår av året känns helt okej och våren löser sig nog också och jag känner att jag kan slappna av lite - resten av 2016 kan jag ta tag i senare. 

 

Jag känner mig hyfsat stabil just nu, jag fungerar liksom, pendlar inte så himla häftigt. Och det är väl bra. Fyller tiden med ingenting men det är alldeles tillräckligt, jag skulle nog inte klara av så mycket mer stimuli. Ibland ser jag, för bara några ögonblick, möjligheten till ett helt annat liv men jag ryggar alltid tillbaka. Allt har sin tid och det är inte min tid ännu. Ibland, bara ibland, så möter jag blicken i spegeln och tänker att hon är jävligt babe. Jag vill inte vara någons babe, vill inte förlora min integritet, min självständighet - men ändå så bara river det i bröstkorgen av längtan efter ett par armar att krypa upp i, efter någon att ha fina underkläder för, efter bekräftelse på att jag inte är ett hundraprocentigt vrak. (wow, jag kunde inte låta bli att klämma in bitterness ändå.)

 

Men träningen håller mig verkligen ovanför ytan - fan, jag vill inte hetsa om det här egentligen, men det hjälper mig verkligen så himla mycket. Och nu har jag liksom hittat en balans, har vettiga och realistiska mål och det går framåt och jag inser direkt när jag går på för hårt. Och seriöst, just nu är den mentala biten min absolut största motivation. Ingenting är så avkopplande och avreagerande som att bara lyfta vikter.