Det här är nog den bästa tiden på året. Hela veckan har det varit nästan nollgradigt ute, frostigt i marken, strålande sol om dagarna och norrsken om kvällarna. Jag och bae har tagit vår långpromenad på morgonen (om nu klockan tio-elva räknas som morgon) istället för på eftermiddagen, lika bra att vänja sig inför vintern liksom, och jag har fått ha på mig halsduk och vantar. Bilden ovan är en av mina favoritvägar, det är precis vid flygfältet men ändå så jäkla fint... i augusti var marken helt lila och solen är alltid så vacker där och det är massa skog som en kan ströva omkring i. 

 

Annars så flyter jag mest omkring hemma - pluggar, äter och fördriver tid. Den mesta av tiden mår jag väl okej men sen kommer ångestattacker från ingenstans och tröttheten har inga gränser. Känner mig så himla maktlös men försöker tillåta mig själv att vara det, kan inte ställa för höga krav, det finns liksom ingen poäng med det, jag har tid fortfarande... men hur länge till? 

 

Jag håller på att kostregistrera för en nutritionsinlämning och det är inte så triggande som jag befarade; mest är det himla intressant och lärorikt och vettigt. Jag har svårt att komma upp i mitt energibehov (fast är viktstabil så ligger ju på energibalans, tänker ändå att jag kan behöva öka intaget lite) och jag har antagligen järnbrist - men annars känns det rätt okej. Det är ju liksom en no-brainer att en måste äta mat men det kan inte upprepas för mycket. Vill inte tänka på hur mycket brister jag måste ha haft när jag var som sjukast och antagligen påverkade det min psykiska status. Jag fick hem mitt magnesium förra veckan och domningarna har blivit så mycket bättre!? Det kan såklart vara placeboeffekt eller bero på att jag förändrat träningen - men det är fantastiskt skönt oavsett.