när du är tunn som luft

Beware eller ngt, detta kan vara äs-triggande. Plus det är jättelångt och förvirrat, typ låt bli att läsa.
 
 
Dag 12. Stå ut med mig. Någonstans skäms jag, för att jag liksom lät mig själv falla så enkelt, för att jag inte kämpade emot, stod upp för mig själv och för det som jag har byggt upp och som jag slitit för. Men jag var nog bara naiv, var inte beredd på att det kunde rasa såhär fort, det blev bara för mycket för fort och jag fick aldrig riktigt en chans att värja mig. Jag har velat inför huruvida jag ens ska skriva om det här, vill inte riskera att skada andra och vill väl kanske inte erkänna för mig själv att jag tagit 747 steg tillbaka - men det känns bara fel att hålla uppe någon fasad och jag tror att jag behöver skriva av mig, åtminstone få det noterat i arkivet.
 
Jag har ju skrivit att det har varit jobbigt äs-mässigt den senaste tiden och det kanske finns flera orsaker till det, men det mest centrala är att jag har gått upp i vikt. I princip har jag gjort det medvetet, hela processen med att tillfriskna har ju inneburit att jag tvingats bli mindre restriktiv och efter att ha kostregistrerat insåg jag att mitt energiintag legat lite lågt, har känt att jag haft utrymme för att ligga på positiv energibalans för att öka min  träningsprestation och energi/humör. Har även börjat med kreatin som hos många innebär 2-3 kg vattenvikt. Och jag har känt mig så jäkla stabil och liksom medveten om vad det hela skulle innebära att jag trodde att jag skulle hantera det bra - och det har jag ju gjort fram till nu! Har känt mig lite obekväm och känt mig tjock (även om jag såklart intellektuellt VET att jag inte är det) - men jag har ju inte handlat destruktivt, det har fungerat bra och jag har kunnat tänka långsiktigt.
 
Men förra helgen så utlöstes väl det hela. Var på stan med syster och letade efter en klänning. Och alltså okej om kläderna stramar över axlarna eller armarna (det är bara tecken på gains) - men jag som liksom vant mig vid att vara en 34:a, max en 36:a, var tvungen att gå upp till en 38:a vissa gånger för att de var för tighta över låren. Och jag hittade en klänning som verkligen var supersnygg och som jag kände mig snygg i, men min jävla mage putade ut på ett sätt den inte gjort på ÅR. Jag köpte den ändå, för där och då så kände jag bara so what? och tänkte att jag är precis lika babe med lite extra fett. Fast när dagarna passerade insåg jag allt mer att jag inte skulle stå ut om jag såg ut sådär, skulle bara känna mig så himla obekväm och tolka alla blickar fel och kräkas på varenda bild på mig. Jag kände mig bara så äcklig och så jävla fel.
 
Och för ett par dagar sedan så tänkte jag bara fuck it, det är drygt två veckor kvar tills jag ska ha den på mig, jag hinner gå ner lite grann på ett hyfsat friskt sätt och bara lite grann är bättre än att se ut såhär. Och det var för jävla enkelt. Jag har liksom en sådan annorlunda utgångspunkt nu än vad jag hade när jag först började bli sjuk, jag känner min kropp så himla bra nu och det gör det hela så annorlunda. Jag drivs liksom inte av självhatet, triggas inte av ångest utan av någon sjuk jävla kick. Men jag ska inte sitta och romantisera det här, för det är fan inte vackert. Det är inte alls någon extrem diet jag sysslar med. Jag äter och fungerar. Kanske ligger jag lite för lågt, men jag äter långt mer än de flesta som bantar...
 
Det som eventuellt skrämmer mig är att jag riskerar att fastna. Igen. Att motivationen till detta överskuggar mina andra motiv. Att jag, när tretton dagar till har passerat, inte blir nöjd oavsett hur mycket eller lite jag har tappat. Att jag går vilse i omvärldens krav på min kropp igen, tappar bort de mål som jag själv har ställt upp. Att kicken jag får av känslan av luft blir större än att slå ett personbästa. För liksom, jag köpte en ny klänning (av helt andra anledningar) som inte alls ställer samma krav på min kropp (den är till och med lite för stor) och med det hade jag kunnat sluta trassla precis just då... men när jag ändå har börjat, varför inte fullfölja? 
 
Och sen dess har Hin stormat in i mitt liv och jag vet inte alls vilka konsekvenser det kommer få. Å ena sidan ger hin mig en kick som nog är större än hungern och smalheten, men hur länge stannar det kvar? Hur länge tar det innan jag raserar allt, innan jag lämnas ännu djupare ner och inte har något annat är destruktiviteteen? Hur kan hin någonsin vilja ha mig, om jag ser ut som jag gör just nu? 
 
Men jag vet ju så himla väl nu, att jag inte vill vara sjuk. När jag var som djupast så ville jag bara gräva ner mig ännu mer, men nu har jag smakat på friheten och jag unnar alla systrar den känslan och jag vet att till och med jag är värd den. Men satan, jag var nog bara naiv som inbillade mig att den där jävla ätstördheten låg bakom mig - hade för stor tilltro till mig själv, skulle aldrig ha släppt min garde. Jag inser ju att jag borde bromsa detta nu (för tro mig, kroppshatet och ångesten över mat växer exponentiellt för varje dag som passerar) och jag inser hur jävla meningslöst det är att falla tillbaka dit - men jag orkar inte, vill inte, kan inte. Låt dessa dagar passera och sen får vi se, när jag tvingas välja väg igen.
 
 



Din vän pessimisten

Älskade älskade älsjade älskade du. Du är så fantastisk och åh vad jag beundrar dig men åh vad detta gör så ont att läsa. Precis som inlägget över gör.

Svar: 💙
nihilisten

2015-11-24 | 15:47:08
http://rymdstorm.blogg.se

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?