Jäkla berg- och dalvana. Marken skakar, rasar när som helst och jag lägger mig platt, försöker hålla mig fast. Jag möter ofta blicken i spegeln men det är sällan den visar samma sak. Ibland så inser jag att hon är att dö för, att hon är oslagbar, den enda jag har och fucking perfekt även om jag oftast liksom kväljer av avsmak, ryggar tillbaka. Ibland så vet jag vem hon är, har fötterna på jorden och psyket hänger med, accepterar att hon är jag att vi är ett - men den senaste tiden har det varit som förrut, att någonting djupt rotat har skiljt oss åt, hon är inte jag och ibland är det oklart om jag ens existerar, hon är bara en skugga och evigt tom. Idag så mötte jag blicken i spegeln och kände bara sorg över hennes iskyla, frosten på hennes hud och mörkret i hennes blick. Jag undrade varför hon är kvar, finns det någonting kvar innuti? Varför slåss hon inte, varför följer hon inte sitt sylvassa intellekt? Kylan är hennes vapen och hennes sköld, men hon brukar det så fel - hon skadar sig själv istället för dem som gör henne illa, hon skyddar sig mot de som faktiskt bryr sig istället för mot de som skadar henne. Jag vet att hon vet att hon kan så mycket mer, är värd så mycket, är så jäkla mycket större än det liv hon lever och idag så sörjer jag att jag inte vet hur jag ska hjälpa henne, hur jag ska få henne att verkligen inse.

 

Om vi ska prata om något konkret så är mitt knä äntligen smärtfri. Jag har böjt fyra gånger i veckan utan att det har protesterat och jag bara håller tummarna för att det ska forsätta så, men ska försöka vara noggrann med fortsatt självmassage och stretching. Men domningarna har återkommit - inte alls som förut men det är ändå alldeles tillräckligt. Jag antar att jag borde söka vård men jag opererar hellre mig själv än att göra det så jag ska sluta klaga. Äs-mässigt är det jobbigt - har känt mig så oerhört obekväm med min kropp på ett sätt jag inte har gjort på evigheter och har haft destruktiva tankar, men jag har inte agerat destruktivt och det känns ändå skönt att veta att jag ändå är så pass frisk att jag kan hantera sådana bakslag. Men jag vet inte, vi får se.