Jag begriper fan ingenting. Mitt i mitt jävla förfall, när jag liksom bugar inför det sjuka och det destruktiva, så kommer Hin och bara ruskar om min värld. Vi har sex på en jävla parkbänk och vi skiljs åt med en alldeles för snabb kram och jag cyklar hemåt, ännu mer förvirrad än innan vi träffades. Kanske begär hin bara min kropp och kanske gör jag detsamma, men jag grämer mig inför den dag då min jävla fasad måste rasa och det blir uppenbart vilket totalt vrak jag är. Och samtidigt så känner jag mig själv så väl - jag vet att jag längtar efter någon som bara håller om mig och någon som vill ha hela mig, och jag vet exakt hur lätt jag faller för människor, fastnar för allt de är och begär dem tills jag går i bitar - och det är klart att jag är rädd, att hin aldrig kommer vilja ha mig så eller ens orka ta sig igenom min iskyla.