Mest blir jag förbannad och ledsen på mig själv för att jag låter det nå mig, för att jag tar åt mig när jag bara borde skratta åt att folk är så jävla trångsynta och osolidariska. De säger att jag inte har rätt att kalla mig sjuk och det kastar mig sjuhundrafyrtiosju meter ner igen. Har varit ett värre ångestvrak än på månader, i ren förvirring över att jag inte längre har något grepp om vem jag är. Har hatat mig själv mer än på månader, för att jag är oförmögen att göra någonting vettigt av mitt liv trots att jag är frisk.

 

I sju år har jag liksom karvat i hud och tryckt fingrarna i halsen, planerat suicid och haft panikångest - och varit övertygad om att jag varit helt jävla frisk. Eller alltså... intellektuellt har jag väl vetat att det inte är ett normalt beteende, men jag har intalat mig själv att jag inte varit tillräckligt sjuk för att få kallas sjuk - har "velat" vara sjukare för att få en förklaring till varför jag mått som jag gjort och betett mig som jag gjort. Först det senaste året, de senaste månaderna, har jag börjat erkänna för mig själv att är jag är sjuk, att det redan är på riktigt, att det är nog allvarligt som det är. Och först när jag har börjat få denna sjukdomsinsikt har nog saker börjat bli bättre.

 

Det är klart, att jag fortfarande intellektuellt vet att jag är sjuk. Det spelar ingen jävla roll att folk säger att det inte är ok att självdiagnosticera, jag fucking VET att det är ok och jag fucking VET att jag är sjuk... men ändå. Emotionellt tappar jag greppet om vad jag är, vem jag är. Vill krypa tillbaka till mitt självskadebeteende och mattrassel, för det där är ju inte ett sjukt beteende... De senaste dagarna har varit så jävla dissociativ och för första gången någonsin skrämmer den känslan mig. Jag vill tro att jag har blivit så mycket starkare, att jag bara behöver några dagar till att komma tillbaka - inse att ingen kan röra mig längre, att jag bara behöver mig själv - men alltså, jag vet inte, någonstans är jag bara så trött och orkar inte slåss.