Det gör så jävla ont att jag inte står framför dem ikväll. Kanske känns det lite bättre efter att ha sett låtlistorna, sett att de bara spelar 75 min och efter att ha läst om våldtäkterna. Fast nä, jag kan ändå inte andas... Har varit ett vrak i flera dagar.

 

Jag cyklade över min finaste bro häromkvällen och Jag Ser Dig shufflades fram. Jag vet inte, men den där sista delen har alltid träffat mig stenhårt i bröstet. Den bara är exakt precis det jag behöver få höra. Och för första gången på evigheter så mindes jag, för några sekunder, hur det kändes att vara hel. Och tacka vet jag regnet som dolde tårarna som föll.

 

Jag vågar inte riktigt tänka på hur ont det skulle göra att inte vara där om jag visste hur lycklig jag skulle vara om jag stod framför dem. Om jag mindes det, så kanske jag till och med hade stått där, istället för att ge efter för mitt sjuka huvud. Men jag har förträngt allt det där, visst vet jag att jag har sett dem tre gånger och visst minns jag fragment, men ingenting av det känns verkligt och jag har så många gånger tvivlat på om det ens var det. Och visst har jag välkomnat dissociationen; det har gjort för ont att veta hur det känns att känna sig levande när det varit så omöjligt att uppnå, så jag har tacksamt förträngt och vänt mig bort från allt som kan påminna mig om de där kvällarna.

 

Det känns så patetiskt att må dåligt över något sånthär... Men det gör ont och det är i alla fall på riktigt. Jag hatar mig själv för att jag inte är där och jag vill bara dö, försvinna, sluta känna. Satan, det är så patetiskt, men de håller mig vid liv på riktigt.