och det tar hundratals år att dölja felen

För ett par månader sedan skrev jag något satsigt om mitt tillfrisknande från äs:en (publicerade det dock på en annan blogg). Såhär med tiden har jag insett hur lite jag förstod då och antingen förstår jag inte speciellt mycket mer idag - så jag kände att det var dags att skriva något ännu satsigare och mer självkritiskt. Förbered er på ett överdrivet långt och förvirrat inlägg (har försökt skriva det begripligt och inte så jävla flummigt i flera dagar, men gav upp så det är halvt oredigerat och ocensurerat), all heder till er som pallar läsa. (Texten beskriver i viss mån min sjukdomsbild och sjuka tankar och handlar en del om hälsohets, så om ni triggas lätt - snälla, låt bli att läsa. Någonstans landar det ändå i en vilja att bli frisk och sunda reflektioner kring var gränsen för sjukhet går.)
 
 

Jag minns inte längre hur allting började, och berättelsen om dissociationen får vi ta en annan gång, men det är många år sedan nu. Jag tvivlar på att det ens funnits en tid då jag inte ogillade min kropp och jämförde mig med andra, även om det i sig inte är något konstigt då vi lever i ett samhälle där vi värdesätts utefter ens utseende och vi växer upp, indoktrineras, i det där. Speciellt som kvinna blir en varse kraven på ens kropp, där smalheten kanske är allra viktigast och om en växer upp som tjock är det fruktansvärt svårt att inte hata sig själv, det är fruktansvärt svårt att inte vilja förändra sin kropp.

 

Jag vet att det var kring puberteten som mitt mående började bli sjukligt, ångesten och hatet över kroppen växte antagligen med det även om det nog tog något år till innan jag utvecklade en ätstörning. Jag tänker inte gå in närmare på min sjukdomsbild, men mitt mål var att bli smal och jag utnyttjade de flesta vanliga verktyg. Under högstadiet/gymnasiet gick från att vara överviktig till att bli normalviktig och jag fortsatte att gå ned - fast givetvis insåg jag det inte själv - även om viss nedgång var "naturlig" så är det så här i efterhand uppenbart att ätstörningen spelade en stor roll. Mina metoder var aldrig extrema och min viktnedgång var inte avsevärd men det är uppenbart att mitt beteende och min perception var sjuklig och att jag led av en ätstörning (bara avgå om ni är anti-självdiagnosticering) och det var tillräckligt allvarligt som det var.

 

För ungefär två år sedan skaffade jag gymkort, vilket blev ännu ett verktyg att skada samtidigt som det blev början på en väldigt stor förändring. Det tog månader, men mina ideal började förändras - jag suktade fortfarande efter smalhet men ändå någonting helt annat. Då ville jag tro att jag var friskare för att jag såg mina ideal som mer hälsosamma - men jag ville fortfarande förändra min kropp för att jag hatade min egen, för att jag ville anses snygg och därigenom kunna tycka att jag var snygg. Jag använde lika sjuka verktyg för att nå förändringen och exakt samma ångest och skam låg bakom. Men träningen gjorde hela grejen med mat lättare. Kroppen behövde mat och jag kunde förmå mig tillåta den det i större utsträckning. Sötsuget minskade, snarare ville jag ha riktig mat, och det innebar att hetsandet minskade vilket ledde till mindre ångest. Någonstans mitt i allt det där, men av helt orelaterade anledningar, insåg jag att jag inte ville kräkas längre - det var inte värt att få de skador som jag skulle komma att få om jag fortsatte, inte när jag hade bättre metoder. Där och då såg jag det inte alls så; men någonstans hade det ju fötts en omtanke för kroppen.

 

Mitt ideal började inkludera även prestation och i och med det kom den riktiga förändringen. Jag ville bli stark och insåg att jag var tvungen att ge min kropp mat för att ta mig dit. Men samtidigt ville jag fortfarande bli smal och de båda målen var oförenliga. Jag pendlade mellan att ha ångest över att jag åt för mycket och att ha ångest över att jag åt för lite. Det var omöjligt att hitta en balans men desto längre jag befann mig i det där vägskälet desto mer insåg jag att jag var tvungen att fatta ett beslut, så som jag höll på då kom jag inte närmare något av mina mål. Det handlade aldrig om att välja mellan friskhet och sjukdom, jag såg det inte alls så, och egentligen var det inte ens ett val; träningen i sig gav mig så mycket annat och att lyfta tungt var inget jag någonsin skulle välja bort, så förr eller senare hade jag kommit dit jag är idag.


De senaste månaderna har det hänt massor, utan att jag egentligen har försökt. Hela grejen kring mat och vikt är mycket mindre hypad, det innebär inte lika stor stress och ångest, jag bryr mig inte så mycket. Ibland är asjobbigt, panikskapande, och det går inte en dag utan att jag avskyr varje gram av mig själv - men det är så jävla skönt att hela världen inte cirkulerar kring kalorier längre. Jag står inför det där vägskälet dagligen och allt oftare väljer jag den väg som jag vet är rätt för mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer att slippa de sjuka tankarna men samtidigt bryr jag mig inte riktigt. Den här vägen är hållbar och den ger mig balans och kontroll utan att jag blir alltför fixerad vid detaljer. Det är klart att jag tränar för fåfänga och prestation - men lika mycket handlar det om att det får mig att må bra, både fysiskt och psykiskt. Det är så jävla roligt och det är en del av det liv som jag vill leva. Jag har till och med börjat löpträna lite smått, något som jag länge trott att jag aldrig skulle kunna göra utan sjuka tankar. Och... att mitt självskadande har minskat beror antagligen, till viss del, på att träningen ger mig samma kemikalier.


 

Genom den här processen har jag känt mig ganska avskärmad från omgivningen och har inte upplevt att jag har påverkats av samhället och dess ideal - samtidigt är det självklart att mina drivkrafter uppstått på grund av normer och krav bortom mig själv, men det har skett mer undermedvetet. Det är väl först nu när jag har börjat vara mer konstruktivt kritisk och fått en djupare insikt om mina egna beteenden och perception, som jag har börjat forma egna ideal baserat på vart jag själv vill komma och jag känner att det har varit en stor vändpunkt. Liksom att ta kontroll över sina egna mål och faktiskt sträva efter något som en själv vill och veta varför en vill det. Wow, detta lät bara extremt flummigtDebatten är väldigt fokuserad på det exteriöra och som vanligt är psyket så jävla tabu. Vi ska ha hälsosamma kroppar eller så ska vi vara stolta över den kropp vi har - kroppen framställs både som något vi kan förändra och något som vi inte har kontroll över. En pratar lite vagt om psykisk hälsa, men pratar sällan om psykosociala normer. Jag har alltid hatat min kropp, men ännu mer har jag hatar mitt psyke. Jag har skammats för min kropp, men hundra gånger mer har jag skammats för mitt psyke. Men nog om det.


När en pratar om “hälsa” syftar en oftast på en fysisk komponent med fokus på utseendet och mest centralt smalhet - men hälsa är “ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom”. Vilken roll varje komponent har är antagligen väldigt individuellt och någonstans där går diskussionerna väldigt snett - hälsoivrare antar att den fysiska delen är mest central medan fettaktivister antar att den psykiska är mest central, för alla. Vart vi än vänder oss så framställs någon form av ideal medan andra ideal skammas. Det samhälleliga idealet grundar sig på smalhet och skammar därigenom tjockhet och patriarkatet skammar kvinnor som är muskulösa. Inom en idrottsförening är det största idealet prestation, på en styrkelyftsklubb är det okej (och sekundärt till och med positivt) att vara tjock om en presterar bra (dvs lyfter tungt) och det ses snett på fitness där idealet är att var muskulös utan att nödvändigtvis vara stark. Inom feminismen läggs vikten på psykiska och sociala faktorer och idealet är snarast att ta avstånd från utseendefixeringen och de fysiska idealen.


Någonstans vill jag komma fram till att det inte handlar om vilka ideal och mål en har. Det är alltid okej att vilja förändra sin kropp och det är alltid okej att vara stolt med vad en har. Det är okej att vilja ändra kroppen av fåfänga eller för prestation eller för generellt välmående. Det kan vara lika sjukt att vilja vara vältränad som det är att vilja vara skinn och ben som det är att vilja vara tjock som det är att vilja prestera idrottsligt. Vilket ideal som sammanfaller med välbefinnande och vilken roll den psykiska- respektive den fysiska komponent har i en persons sammantagna “hälsa” är fullkomligt individuellt. Och någonstans tror jag att det är viktigt att försöka definiera vad det är en vill och vara kritisk mot alla form av ideal en matas med - det finns inga objektiva värden. En ska inte behöva skämmas för att en är ytlig, bryr sig om sitt utseende och vill förändra sin kropp för att passa in normerna och ses som snygg. En ska inte heller behöva skämmas för att en älskar sin kropp som den är, trots att den ses som ohälsosam eller inte är normig.


Jag måste nog acceptera att jag är sårbar, att ångesten alltid kommer vara en del av mig, att jag aldrig kommer må bra - och lära mig att det finns bättre respektive sämre beteenden som jag kan hantera det på och att beteenden blir hälsosamma då de korrelerar med psykiskt och fysiskt välmående på lång sikt. Träning är för många psykiskt nedbrytande och det har varit det för mig, men idag är det allt mer mentalt givande. Utseende lär alltid vara en stressfaktor för mig och jag kommer nog alltid behöva en känsla av kontroll... Någonstans så vill en tro att det enda hälsosamma, friska och rätta är att lära sig att inte behöva kontroll och lära sig att vara tillräckligt trygg i sig själv för att älska din kropp oavsett hur den fungerar och ser ut - men jag vet inte, det är så jävla orealistiskt, det är tillräckligt bra för mig om jag kan hitta verktyg som ger mig kontroll och välbefinnande, utan att vara nedbrytande. Det är bara mänskligt att vilja vidare, vilja utvecklas. Utveckling kräver en insikt om att någonting kan bli bättre, det kräver uppoffringar och det kräver skamkänslor - och det är inget jävla fel med att vilja bli bättre, att inte tycka en är perfekt, att skamma sig själv. Det som är det svåra, för vissa, är att hitta den där balansen och gränsen - hur destruktiv kan jag tillåta mig själv vara, hur mycket kan jag skamma mig själv, hur mycket ångest kan jag ha, vilka beroenden är friska, vad måste mina drivkrafter bestå i, utan att jag riskerar att falla tillbaka i det på riktigt skadliga och sjuka?


När mina ideal gick från thin till fit var de precis lika sjuka, och att obsessa kring prestation kan vara exakt lika farligt. Men för mig har förändringen av ideal från enbart utseendemässiga till stor del prestationsmässiga varit viktig. Jag blir tillräckligt matad med krav på min kropp och beteenden från samhället och jag behöver verkligen inte förstärka de kraven själv. Däremot matas jag ytterst lite av krav på idrottslig prestation i och med mitt kön och det har på alla sätt varit givande för mig att rikta fokus på just det. ("Hälso"-hetsen, fitspon, träningsbloggarna etc. handlar ytterst lite om idrottslig prestation utan enbart om en illusion av hälsa och av utseendeideal.) Det finns en diskrepans mellan den prestation och utveckling jag vill ha och min idealkropp - och då jag till viss del prioriterar prestation måste jag släppa visst fokus från mitt yttre, och det är väldigt skönt. Genom att satsa på något som går utanför min roll som kvinna så känner jag att jag kan även släppa lite av mina interna krav på min kvinnlighet, att aktivt gå emot både yttre och inre krav ger en känsla av makt över mig själv som jag aldrig tidigare upplevt. Även om det nog känns lite tragiskt att jag troligtvis aldrig kommer kunna känna mig nöjd över mig själv, samtidigt vägs väl det upp av att jag vet att jag ständigt kommer nå nya mål och få se resultat.

 

Jag vill ändå vara tydlig med att jag är långt ifrån frisk och att min väg inte alls är "den rätta", men jag tror att många skulle vinna på att hitta ett sätt att släppa fokuset på utseendet. Det är såklart assvårt, då vårt värde som kvinnor bestäms av vår knullbarhet - men det går och det finns många vägar. Och så ett citat från mitt förra inlägg: “Och det jag mest av allt vill säga är att jag verkligen önskar att ni, någon gång, får känna det jag känner. Befrielsen. Jag är långt ifrån framme - men jag vet så jävla väl att jag är på rätt väg. Att få ett hälsosammare förhållande till sin kropp. Och jag menar inte att min väg är den rätta men att svälta, hetsa, spy, kompensationsträna - att förstöra sig själv - och ha ångest över något som är så jävla självklart som mat, motion och sin egen kropp är aldrig någonsin den rätta vägen. Det är jag övertygad om. Och detta inlägg blev så himla flummigt men åh, ta hand om er. <3”



Rebecca

men om man vill vara skinn och ben eller jättefet och mår psykiskt bra av det är det ju ändå inte rätt väg, det är ju en hälsofara. Så ska man verkligen "få vara" skinn och ben eller jättefet utan att någon ska bry sig? Försöker inte ifrågasätta, är bara nyfiken på hur du tänker angående det. Eller så missuppfattade jag det du skrev, haha. Kan varit så. ber om ursäkt i så fal.

Svar: Nej, du missuppfattade inte, bara jag skrev så himla förvirrat, vet knappt själv vad jag ville få sagt. Haha. Men aa, du får jättegärna ifrågasätta! Men det jag nog menar är att det hela är väldigt komplext och att en inte kan stirra sig blind på en faktor, det finns ingen mall för vad hälsa är. Tycker att hela diskussionen kring hälsa är så jävla trångsynt och ensidig, och folk pratar bara förbi varandra.

Om en är grovt under- eller överviktig och mår fysiskt och psykiskt bra och vet om vilka risker det medför... varför ska en inte "få" vara det? Det angår verkligen inte någon annan än personen själv. Om en "vill" vara grovt under- eller överviktig så mår en kanske inte psykiskt bra egentligen?
nihilisten

2015-07-05 | 19:48:15
Daniella Chanelle

ensam tjej? 

Svar: Jag kan ju bara svara för det london som jag bor och jobbar i, dvs zon 1-3 i väst och nordöst. och jag har inga problem alls med att vaken gå hem själv mitt i natten. varje gång jag har åkt till London innan jag flyttade hit så har jag åkt själv från Göteborg. folk här är jättevänliga. man behöver inte oroa sig för att folk ska vara otrevliga om man ställer en fråga eller frågar om vägen. Många gånger när jag frågat om vägen har människor antagligen tagit upp Google maps och visat eller till och med följt med mig fastän det inte var åt deras håll. I början kände jag mig obekväm med att ALLA (läkare, brevbärare, hon bakom kassan på mataffären) kallar en dear, love, osv. men det är helt enkelt bara en engelsk grej. skulle man bli för full på kvällen och vill ta sig hem är taxi billigt. cirka £15-20 för en 30-45minuters resa (så missar jag sista tåget så tar jag taxi. det är värt det om man jämför med hur sjukt dyrt det är i Sverige.) jag skulle absolut rekommendera alla att åka till London även om man är ensam :) första gångerna bodde jag på Hostel och hotell vid elephant & castle. det var liksom centralt för mig och det är ett billigt område eftersom det är söder om Thames. hojta till om du kommer hit <3

Svar: Åh, tack så jättemycket för svar! <3London låter verkligen så himla fantastiskt.
nihilisten

2015-07-07 | 16:00:18
http://vapenbroder.blogg.se/
Rebecca

Ahaa, jag fattar nu hur du tänker! Du menar om man är byggd så i kroppen, t.ex underviktig men att man alltid varit det och man bara är byggd så. Och man mår inte dåligt av det varken psykiskt eller fysiskt. Då hänger jag med - och jag håller med. Det kan man ju faktsikt inte hjälpa. Det är ju däremot när det skadliga tänkandet kommer in som det blir farligt. Jag tror vi tänker lika nu, visst låter det som det?

Svar: Jaa, typ. Fast en behöver inte nödvändigtvis vara "byggd" så, det kan ju finnas massor av anledningar till att en är under- eller överviktig och oavsett anledning så är det okej att vara det om en är okej med det själv. Även om en kan göra någonting åt sin vikt, så ska en inte behöva göra det om en inte själv vill. Att en inte är normalviktig behöver inte innebära att en är ohälsosam. Alltså förlåt om jag förvirrar till det igen!!
nihilisten

2015-07-08 | 20:15:00
http://rymdstorm.blogg.se

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?