vi kan skada dig hur mycket som helst

✿ ✖ ▲
Tiden står stilla eller så håller jag bara andan. Orkar inte riktigt fundera på det utan agerar på rutin, mentalt går jag på sparlåga, 92% socialt inaktiv. Fysiskt försöker jag hålla ut och det går framåt, börjar lära mig hur kroppen fungerar och vad som krävs för att jag ska våga sätta upp nya mål. Fast fysiskt faller jag i bitar, vaknar upp allt oftare av smärta och av känselbortfall - antar att jag borde reagera, men jag är bara trött vill bara sova vill bara dö vill bara fucking avlida. Jag räknar minutrarna tills jag (kanske) får se Honom igen men jag går under varje sekund; det här är så jävla annorlunda och jag hatar att jag känner som jag gör och jag ber till gud om räddning (fast det är inte gud jag vill ska rädda mig, det är Han). Förvirringen har inga gränser, jag går vilse och tappar bort mig själv och är frånvänd precis allting - jag borde vara van, men jag a-v-s-k-y-r tomheten. Jag sviker alla löften till mig själv, sviker min övertygelse; jag som skulle konvertera bara faller för trycket, faller för förtrycken. Hög på endorfiner men för evigt låg, är det så mitt liv ska se ut? Så jävla fylld av känslor men ändå känner jag ingenting. Jag är permafrosten.




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?