i en värld byggd av män för männen

Någon har utsatts för ett våldtäktsförsök inte så långt ifrån var jag bor. Jag blir så jävla förbannad, arg, ledsen och jag avskyr den här världen så jävla mycket och jag avskyr män så jävla mycket. Jag avskyr att jag måste knyta handen om nyckelknippan i fickan när jag är ensam ute. Att jag ständigt kastar blickar över axeln. Att jag tolkar alla mäns blickar som hot, att jag tvingas vara så föredömande. Men det är just så - jag tvingas, det är inte mitt fel. Men jag avskyr att det är så och att jag känner som jag gör, jag önskar att jag kunde tro gott om alla; men jag har levt för länge på den här planeten för att kunna göra det, lita aldrig någonsin på någon. Brukar promenera med hunden där det hände ibland, men med hin är jag aldrig någonsin rädd. Lita aldrig någonsin på någon som inte är en hund. Men jag insåg ändå igår, när vi promenerade (på ett helt annat ställe, men där har det också skett ett våldtäktsförsök för ett eller två år sedan) att jag kände mig så jävla otrygg. Inte rädd, men inte alls säker. Jag avskyr den här jävla världen.
 ✿ ✖ ▲
 
(Kanske var det därför jag föll så hårt för just honom. För att han var så väldigt icke-snubbig. Fick mig att inte att känna mig pressad, jag hade lika stor makt som honom i vårt möte, han gav mig utrymme, respekterade mig, fick mig aldrig att känna mig obekväm - för det har precis alla män jag träffat gjort.)
 



Rebecca

Ja, det här inlägget stämmer så väl. Jag blir arg på mig själv för att jag är rädd men det är vad jag har lärt mig att man måste vara. Och det känns så orättvist att jag blir rädd varje gång en kille går förbi mig, det känns verkligen orättvist mot alla män men tyvärr är det vad (jag/männen/världen) har lärt mig. Att det inte går att lita på män.

2015-07-25 | 19:37:28
http://rymdstorm.blogg.se

namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?