// Jag träffade en gammal vän häromdagen. (På riktigt... det var första gången på typ ett halvår som jag umgicks med någon förutom syster). Det var länge sedan jag skrattade så mycket och det var länge sedan jag kände mig så sjuk. Satan vad jag tycker om hin alltså, men det gör ont att umgås med någon som är så full av liv när en själv är döende.

 

// Jag är trött på alkoholen och på högeråsikterna. Tröttare på det än på mig själv och jag antar att det ändå är skönt att känna att jag inte är den som är mest fel.

 

// Försöker bara att inte tänka på framtiden. Hösten, nästa år, livet efter det - det bara stressar sönder mig. Fan, jag vet verkligen inte vad jag ska göra av mig själv och jag blir verkligen inte klokare av att älta det. Så jag försöker bara ta saker och ting som det kommer, intala mig själv att det löser sig, jag har fortfarande tid och möjlighet att bara vara På Drift?.

 

// Vet inte om jag är dissociativ eller om jag bara "är så dålig på att komma ihåg ansikten tihi". Fast kom igen vem glömmer bort hur ens hardcore-crush-on-first-sight ser ut? Vem glömmer bort hur en kände när ens värld kastade omkull? Tydligen jag.

 

// Men det går så himla bra just nu med träningen och maten och ångesten. Jag kan kontrollera mig själv utan att kräva för mycket kontroll. Gör framsteg styrkemässigt för första gången på månader och inser verkligen hur viktigt det är med återhämtning även om det är så jävla jobbigt mentalt. Maten är för det mesta ångestfritt, jag behöver den ju.

 

// Fast domningarna är från fucking hell. Har dock insett att jag nog inte har äkta karpaltunnelsyndrom och det har lugnat ner mig lite... Antagligen beror det på överbelastning och spändhet och eventuellt magnesiumbrist - så jag ska ge tillskott, massage och vila en chans.