som en perfekt och underbar lag


Jag mår inte bra och kanske är ångestnivåerna till och med högre än normalt, men samtidigt mår jag nog bättre än jag gjort på många, många år. Det finns något, någon, som bryter tomheten, i alla fall en stund, och som får mig att känna. Även om jag mest känner oro över alltihop så väger liksom de där sällsynta ögonblicken då det känns så-jävla-bra upp allt. Och även om jag bara väntar på det här ska raseras och hur självhatet med det inte kommer veta några gränser så är jag just nu lyckligt naiv och har ett slags framtidshopp jag aldrig någonsin haft. Nej, jag tror inte att det här är min räddning och jag vill nog fortfarande sluta existera mest hela tiden men jag har något att se fram emot när jag vaknar och när jag lägger mig, det är en så främmande känsla.
 
Och kanske är det just det här som gör mig så himla osäker och som får mig att maniskt befästa mina murar. Jag vet att jag känner för mycket och jag vet hur fruktansvärt ont det kommer göra när jag nobbas. Och ändå så förstår jag ju, så jävla väl, hur kontraproduktivt jag beter mig. Mitt starkaste vapen och mitt starkaste försvar är mitt intellekt men jag riktar det ständigt så fel. Det är jag som sätter mig själv i den här positionen, jag omfamnar destruktiviteten och jag har bara mig själv att skylla. Varför ska det vara så jävla svårt?
 
 




namn
spara?

e-post


blogg


har du lärt dig att stå vid ditt ord?