Jag skriver mil och jag känner inte igen mina egna ord. Är förvirrad, kollapsad, a mental mess. Jag är euforisk och livrädd på samma gång. Vad fan är detta? Vet verkligen inte vad jag ska tro och hur mycket jag vågar hoppas... Liksom, hur mycket energi, hjärta och själ vågar jag lägga in i detta? Eller frågan kanske snarare är... Hur mycket måste jag lägga in för att det ska finnas någon chans? Det är så nya vatten, så djupa vatten och jag får pan. Tappar luften. Famlar. Har aldrig känt såhär.

 

Skulle återkomma på måndag,

men det är knappast klarare då.

 

Bryter mina nyårslöften,

innan klockan ens har bytt år.

 

Och jag skakar för jag har redan tagit steget ut, finns ingen återvändo. Jag tvivlar på att jag har det som krävs för att få detta att fungera och jag tvivlar på att jag står ut om det inte gör det. S-k-j-u-t mig.